Det där man inte kan lämna

Upptäcker några återkommande teman i både Inte helt hundra och kommande Åsneprinsen. Fast de är två helt skilda verk. Men det här med velighet och obeslutsamhet är en grej. Vikten av att bestämma sig för något, att ha ett fokus, annars flyter man iväg sakta en säkert och kanske hamnar man på en plats man inte vill vara på men det märker man inte för man har glömt hur det är att känna efter och fatta ett beslut om vad man verkligen vill.
Det är en grej.
Skoldans är en annan.

Klockan är halv elva och allt är under kontroll

Mötet gick bra och allt är under kontroll.
Allt. Är. Under. Kontroll.
Ligger på soffan och begrundar detta faktum.

Varför trodde jag att mötet skulle gå dåligt? Magkänsla. En känsla bland känslor. Dessa förrädiska jävlar.
Istället är allt som det ska. Förutom att jag är förkyld.

Ser en tjej som gick några klasser under mig. Hon ser gammal ut. Hon har grått hår och har mörka ringar under ögonen. Jag tror inte hon är förkyld, bara åldrad.
Tänker på åldrande. Tänker på förkylning.

I natt drömde jag den där drömmen igen, den som betyder att jag inte kan sluta hoppas. Den om att jag längtar efter att få betyda någonting för någon.

Tänker på åldrande, på att sätta spår.
Allt. Är. Under. Kontroll.