Tack men nej tack

Visst blir man smickrad, det blir man. Och ämnet låter ju kul. Men ett obetalt jobb är ett obetalt jobb och ingenting annat än slit i en bransch där löner och arvoden redan sjunker.
Jag är för gammal och rutinerad för att ställa upp på sånt. Längre.
Så tack för er förfrågan, filmtidningen, men jag kan inte. Min tid är mer värdefull än så och jag vill inte bidra till ett klimat där journalister förväntas gratisjobba med diffusa lockanden om “ära” som enda ersättning.

Med vänliga hälsningar
Caroline

Uppåt framåt

Boken inlämnad. Bara sexton dagar kvar tills jag får reda på vad som ska hända med den.
Denna väntan.
Denna tomhet.
Inte tomhet som i “mitt liv är hopplöst” utan mer som “vad ska jag göra nu då?”.
Förutom att vänta.

Sista sträckan

Deadline på boken i morgon. Jag begärde att tummar hölls nu, min rygg dunkades och att jag fick allmänna hejarop på Facebook.
Det fick jag också, så nu är jag full av pepp. Kom igen, bara slutspurten kvar nu. Kom igen. Den är inte lång, boken, bara femtio nånting sidor i Word så antagligen kommer den att behöva fyllas ut. Eller inte. Själv ser jag gärna en kort liten kompakt rackare komma ut men vi får väl se. Ojdå, nu har jag visst en deadline i morgon så jag återgår till arbetet. Hej så länge.

Exklusivt för Jazzhands! David Djuphammar och Niklas Eriksson utnämner ÅRETS ORD 2014!

Vilka ord peakade under 2014, vilka hänger med in i 2015? Journalisterna David Djuphammar och Niklas Eriksson summerar i ett Jazzhands-exklusivt rundabordssamtal.

DD: “Rimligt” hatar jag så det känns som ett av förra årets ord. “Rimligt” används numera mest om personer, alltså “en rimlig person”, vilket betyder någon som har exakt samma åsikter som man själv. Därav följer såklart att en person numera kan vara “orimlig”, vilket var svårt att lyckas med förr. Allt detta är förstås en detalj i den pågående politiseringen av vardagsspråket. Förr pratades det om väder, resor och popkultur, nu pratas det som debattartiklar man läst. Eller ännu värre, debattartiklar man skrivit själv. Förr skämdes man över att skriva insändare, nu är det ett krav för att få ragg på Mazily Känner att jag börjar reta upp mig här. Jag är redan förbannad
CH: Här var det högt i tak! GILLART säger jag och knyter därmed an till ett ord jag lärde mig hata under 2013.
DD: Gillart var vidrigt redan då. Extra crazy blir det när folk inte ens fattar att det är en sammandragning av “gillar det” och använder det som t ex “Fin stol, gillar’t!!”
CH: Men det är över nu va? Liksom “Älsk på det”
DD: Vilket snyggt tjej som står därborta! Ja, gillart har vi begravt under ett ton vulkanaska.

DD: Många populära ord har vaga kopplingar till debatteknik. Tex “halmgubbe”, “reductio ad hitlerum”. Saker av halm ska vara bockar och stå i Gävle, anser jag.

CH: Unnis då?
DD: Vad betyder ens “unnis”? Låter som ett namn.
NE: Vem säger unnis?
CH: Unnis är “unna sig” på Instagram. Man visar en bild på en smoothie och skriver typ “#Fredag”, “#Unnis”.
NE: Jag har aldrig läst unnis.
DD: Jag har övergett Instagram.
NE: Men man fattar ju. Bedrövligt ord.
DD: Pungis.
CH: Jag gillar inte -is som företeelse. Lyckligtvis slog det inte igenom 2014 heller.
NE: Jag hade en klasskamrat på högstadiet som kallades Pungis. För övrigt alltså.
DD: “Satir” seglade ju annars upp som ett vanligt, om än inte nytt, ord nu sista veckorna…
CH: Jo. Ett annars ganska dammigt ord.
DD: Satiris.

DD: Jag har faktiskt ett ord jag vill ta tillbaka. “Roligt”.
CH: Är roligt borta?
DD: “Roligt” används från nu av mig inte i betydelsen “haha, kul” utan i den ålderdomliga nordiska meningen “lugnt”.
NE: Danskjävel.
DD: “Jag ska bara ha det roligt” betyder ta en kopp te, en Stesolid och lyssna på Miles Davis.
NE: Det gillar jag. Ta det roligt, kanske?
DD: Ja, då blir det tydligare

Klockan 05:51

Klockan är 05:51 och vad gör jag? Jag skriver Åsneprinsen. Så galet ligger det till. Vaknade, har inget annat för mig, fick idéer igår. Så jag skriver.
Och samtidigt våndas jag över mina sovvanor. Eller förundras. Både och. Om hur jag kan vara så vansinnigt trött på eftermiddagen, pigg på kvällen, för att sedan vakna fem på morgonen och inte kunna somna om.
Detta är livet du valt, som min vän Fredrik sa till mig idag när jag klagade om min About a Boy-tillvaro.

There is thunder in our hearts

En storm har kommit och gott. Egon hette den.
Jag märkte inte mycket av den, trots att jag var ute och gick mitt i natten då den tydligen härjade som värst. Men jag tänkte mer på Duran Durans Rio, tror jag, som jag gärna hade framfört på karaokestället vi gick till om det inte hade varit så överfullt av hårdrockare, tjugoåringar, stammisar i flanellskjorta och annat skönt folk som tog över lokalen helt och hållet. En snubbe med långt hår, glasögon och mustasch krossade allt med sin version av Meatloafs I would do anything for love.
Han gjorde det så bra att jag helt omvärderat den låten nu. Och insett att min Rio ändå inte är någonting att komma med i ett sådant sammanhang.
Insikt.

Fast ändå inte fyrtio

Är det fyrtioårskrisen som gör sig påmind? Som gör att jag ligger och drar mig i sängen längre än jag borde? Som gör att jag drar ned på sminket slutat bära jeans? Numera kör jag bara “bekväma byxor” med resår.
Alltså, visst, det är väl kanske inte bara för att man uppnått en viss ålder som sånt inträffar men jag vill gärna skylla på någonting annat än ren lathet och borttappande av fokus. Jag är ju inte ens fyrtio. Så vad har jag att skylla på?
Inget.
Och ändå denna leda. Denna “vad gör jag med mitt liv, åhHerregudSnartÄrDetSlut”. De tankarna. Oftast om morgonen. Oftast om kvällen.
Men det är ändå inte menlöshet vi snackar om (“BlevDetInteMerÄnSå?”), för den känner jag inte. Det är leda. Någon slags acceptans av sakernas tillstånd, att det liksom inte blir mer än vad man gör sig och så vidare. Och jag gör mig inte så mycket just nu.

Påminnelse

I huvudet på Jim

“Kan känslor någonsin vara definitiva? Är det inte själva definitionen av att de är flyktiga, ett flyktigt tillstånd som kan ändras av ett ont ord, en kall stämning, en tanke i fel riktning?
Tankar som dessa kom och gick i Jims huvud. Han tog hennes hand och de fortsatte promenaden längs vattnet”.

Idag har jag korrat klart boken. Alltså korrigerat en del grejor som måste bort. En del har jag behållit. Som stycket ovan. Och en hel del måste skrivas dit. Men det är på gång. Och jag har hittat den där nerven igen, som säger att det kanske inte är så dumt ändå. Kanske går det. I alla fall. Trots allt.

Hur var det nu?

Att “pojkvän” ligger överst är både smickrande och fascinerande. Svaret håller jag inne med för att låta slutet på Inte helt hundra vara intakt. Jag antar att det är det man vill veta, något slags “vad hände sen” och detta är förståeligt. Flitiga läsare av bloggen vet ändå hur det ligger till.
Att min ålder också är av intresse ser jag som ytterst intressant. Hur gammal tror man att jag är? Blir besvikelsen stor när man upptäcker, troligtvis via Facebook, att jag är 38? Antagligen.