Dagsformen

En fredag i juli

Har samma kläder på mig för tredje dagen i rad. Eller om det är fjärde. Femte?
Jag bryr mig inte.
Det jag bryr mig om är Sobril, te och att ha min bror nära. Det sistnämnda är svårt eftersom han bor i Japan men nära som i nära till hands.
Och jag har inte diskat.
Och jag har inte tvättat.
Men jag har ändå gott hopp om att jag i morgon ska baka någonting för det brukar göra mig gott.
“Du behöver någon som är mer av en hemmakatt”, sa han och jag generades över att bli tillsagd vad jag behöver.

Den dagen, den dagen

Den dagen då jag sov till tolv, omtöcknad av piller.
Då allting omkring mig susar.
Det blir så här. Det blir alltid så här.
Och jag pratar med terapeuten i telefon, han som egentligen inte har en anledning att prata med mig eftersom jag morskt sade, för bara ett par veckor sedan, att livet är underbart och jag klarar mig själv nu. Måste klara mig själv nu.
Och han säger att jag dras till de där fria själarna som söker närhet, får det bara för att sedan dra sig undan och han säger att jag ska sluta med det. Och jag nickar fast han inte ser, för jag är för trött för att säga någonting, jag bara nickar. Nick, nick. Tills jag kommer på att det ser ju inte han så då börjar jag säga “ja”, i telefon och känner en oändlig tacksamhet för att han tagit mitt samtal, pratar med den sömndruckna jag, och hör mig säga samma saker jag sagt miljoner gånger förut.
Det gick inte.
Den här gången heller.

Så hände det

Så hände det. Igen. Att jag får höra är bra, fin och man gillar mig.
Men jag duger inte helt och hållet.
Inte för att man, eller Han, säger så.
Eller skulle säga så.
Men det är ju kontentan.
Fin. Men inte tillräckligt fin.

Vykort från Ibiza

Gud, jag är så uttråkad. Eller om det är vanlig, hederlig trötthet. Efter två tidiga morgnar med flygplansstress, och nu en stundande hemresa åtta timmar bort.
Idag Palma, igår Ibiza. Röd, lerig sand. Getter, klippor, strand. Hamnade i norr och hamnade sedan på en strand i söder innan jag gav upp och åkte in till stan. Väl där insåg jag mitt misstag, gick runt och mådde illa ett tag innan jag helt kastade in handduken och åkte till flygplatsen där jag lade mig ned på några bänkar i väntan på planet tillbaka.

Vykort från Palma

Kära du,

Det är varmt och allt är stängt. Det är söndag. Nu, så här efter siestan, börjar det röra lite på sig igen. Porslinsklirr från restaurangen nedanför och det distinkta mumlet från människor som semesterpratar med varandra.
Jag har balkongdörren öppen, ligger på en röd soffa i min svit (Jag blev uppgraderad). Har nyss duschat, känner mig som ny. Fast fortfarande trött och dåsig efter den tidiga morgonen (taxin kom 4:45).
Gick ned till vattnet tidigare och sedan en tur på stan. Affärerna är stängda men stan är ändå full med folk.
Och jag tänker att det är så väldigt trist att resa ensam många gånger. Och det här är en sån gång. Och jag har rest mycket, särskilt på senare tid, och det har varit ensamt och ibland finns det inget ensammare än ett vackert hotellrum, en person i en svit för två.

Caroline

En öde stad

Vi går mot lunden, sneddar över parken. Det är lagom tidigt, fortfarande inga människor ute i den sommartomma staden. En ensam joggare, en ung man med en hund. Annars är det bara vi och sakerna som inte sägs. Som att vi är så olika, kanske för olika? Som att jag inte vill vara ensam längre. Som att jag vill få hålla i hans hand och kanske också få ett löfte om att vi ses snart igen.

Den tiden nu…

…då man skriver ut manus, stryker under saker med highlighterpenna och stryker över andra saker med en tjock, svart Sharpie.
Det är nu det där abstrakta formandet äger rum, där pusslet har fått en ram men bilden i mitten måste bli tydligare.

Jag tänker på Honom. Han som var. Och jag skriver.

Jag träffar A som säger att vad som än händer är vi vänner. Och läget är, trots allt, under kontroll.

Och man vet

Och man vet att tiden har gått när man ser Honom med En Ny Tjej.
Samma pigga gång, jag känner igen den på en mils avstånd.
Samma lysande hårburr, jag känner igen det på en mils avstånd.
Och man vet att tiden har gått när man initialt känner hjärtat hoppa men i samma hopp en vändning och magen gör ont.
Och man vet att tiden har gått när man vänder, byter håll för att inte se.
Man ser sig själv i en bilruta och tänker Inte nu, Inte här, Inte jag.
För jag är inte längre där. Tiden har gått och vi är inte längre en del av varandra. Livet fortsätter ändå och det är det mest fruktansvärda och det mest underbara på samma gång. Att livet fortsätter ändå. Fastän tiden har gått.