Nu för tiden

Sitter på Coral Tree Café. Har tagit mig hit från Beverly Hills enbart på grund av deras Morroccan Mint latte, den godaste jag vet. Mint fast inte på tandkrämsviset, och så exakt så krämig som man kan förvänta sig av en amerikansk latte.
Det gäller ju att ta tillvara på de här grejorna, tänker jag och kollar ut över mina gamla kvarter. Här bodde jag i ett par månader 2010. Det känns som så länge sedan.
Försöker skriva roman. Skriver in en fin kyss utanför Rågsveds ungdomsgård medan snön faller. Förortsromantiken, den kommer jag inte ifrån. Man kan ta flickan ur Hagsätra men inte Hagsätra ur flickan. Och så vidare.
Fortfarande känns boken inte helt bra, alltså bara kanske 25% bra. Men alternativet till att liksom bara kasta manuset (eller datorn) i väggen är ju att fortsätta att skriva ändå. Skriva, skriva och sedan stryka. Så det är det jag sysslar med nu för tiden.

Tankar på tvättomaten

Har samtal med terapeuten per telefon.
“Du vet att det kommer att gå över”, säger han. Igen och igen som ett mantra.
“Men när”, undrar jag. Fast det säger jag inte för vad ska han svara på det?

Hänger med Sheila på alla möjliga tråkiga ärenden som att returnera en lampa och sitta och fördriva tid på tvättomaten bara för att jag inte har något annat för mig.
Och för att jag vill att det ska gå över.

Ormbunkarna säger hej

Här, inifrån, jobbar jag. Halvligger i soffan och skriver medan ormbunkarna knackar på fönstret och vill säga hej. Det regnar och skiner om vartannat och jag hör ljud som är obekanta än så länge men snart kommer att bli bekanta. Luftkonditioneringens hummande, grannarnas knarrande golv och så ett av de vackraste ljud jag vet – gräsvattnare som sättet igång på kvällen. Rytmiskt och lite hemligt utför de sitt jobb. Aldrig jobbar jag bättre än under den timmen.

Home sweet home

Här bor jag. Bästa tänkbara adress med Rodeo Dr och S. Beverly i kvarteret. Lägenheten är fin. Stor, hög amerikansk säng, bred soffa och konstiga saker på väggarna. Som en oljemålning av Heath Ledger som Jokern i Batman.
Det gör faktiskt skillnad för själen att få packa upp väskan och hänga upp kläder på galgar, även om det bara är temporärt. Snarare än att ha väskan på ständig stand-by. Sånt tycker inte själen om.
Har tampats en del med jetlag också och tänker mig att en halvfast adress kan bota. Eller så är det bara är vanliga, högst ordinära sömnproblem jag har, vad vet jag. I vilket fall som helst tänker jag mig, med förhoppning i bröstet, att även detta ska gå över snart med hjälp av cafébesök, havsluft, hamburgare och den mildrande känslan av att vara på en plats där ingenting är konstigt.

Vykort till en vän

Det regnar. Jag har kryssat mellan de olika caféerna som jag känner till i den bermudatriangel som är Farmer’s market, 3rd Street och Beverly Center. Just nu sitter jag på det snofsigaste av dem: The Larder. Här får man välja mellan “crispy or chewy” och man köper deras f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a chokladkakor. Jag läser de femtio sidor jag hittills skrivit som jag har printat ut på papper och tycker att ungefär 25% är bra. De spelar Elvis Costello. Oliver’s Army. Det regnar, regnar, regnar. Igår tog jag två Sobril. Idag bara en. När jag var här i oktober tog jag fyra om dagen.