Think locally

Blir lika glad och stolt varje gång det händer.
“Excuse me, are you from here?” och så en fråga om vägen.

Allra gladast blir jag förstås när jag kan svara, när jag faktiskt vet vägen. Och det vet jag ofta, beroende på vilket område jag befinner mig i.
Och det gör mig glad.
För det gör att det känns som om jag smälter in, som om jag inte är annorlunda.
Och igår hände det två gånger.

Igår var dagen

Igår var dagen då jag bestämde att detta är dagen då jag inte tar någon Sobril.
Inte en enda.
Jag ville se om jag klarade av det. Jag ville känna att igår var dagen.
Det krävdes en del. Utflykt till Santa Monica och Brentwood, sysselsättning, en massa ätande och ett par tårar bakom solglasögonen. Att befinna sig mitt emellan att ge upp och se hur mycket man orkar ta. Att stå emot de där vågorna av gråt, oro och ångest. Klarar man det till kvällen så blir det mycket lättare och mildare.
Jag stod ut och igår blev dagen då jag inte tog en enda Sobril. Till slut.