Men det är ju klart…

När den andre spelar ut korten och ger sig. Säger jag lägger mig, drar mig ur. Ja, då är spelet över och det finns ingenting man kan göra åt det. Man kan inte förhandla sig till en seger.

Om det är något jag ogillar är det när ens oro visar sig befogad. Alltså, känslan av att något är fel (“Han vill nog inte”) som går emot rim och reson (“Men vi sågs ju och det var grymt ju”) och sen visar det sig att man (ens känslospröt) hade rätt i alla fall. Det är så jävla förödande. Det bidrar bara till allt det här om att förnuft helt enkelt inte går att lita på, att man är dömd till ensamhet och att det helt enkelt inte går att ha någonting utan att oroa sönder det.

Det kan väl aldrig varit planen när man uppfann känslor.

Den grå collegetröjan

Jeansskjortor, mörkblå, stickade tröjor och grå collegetröjor. Jag äger hur många som helst. Eller i alla fall mer än vad en genomsnittlig människa förbrukar i ett liv.
Bara den här veckan har jag köpt två stycken grå collegetröjor (olika modell! olika grå nyans!) men inget av köpen har varit mitt fel utan andras. Enligt mig. Eftersom de både berodde på sms av typen “Blir en kvart för sen, sorry!” och eftersom jag är notoriskt tidig till allting så fick jag slå ihjäl femton minuter på stan och då blir det ju att jag går in i & Other stories eller Filippa K eller något annat ställe där jag kan få mig en fix. Dvs en grå collegetröja.
Deras fel, inte mitt. Säger jag när den fullproppade garderoben blänger på mig och undrar vad jag håller på med.

Skeenden

De bästa dygnen är de spontana. De som börjar med ett “Hej, jag är i närheten. Ska vi ses?” och följs av det ena skedet efter det andra som bara faller sig stadiga och naturliga, som länkar i en kedja.

Från “Är du hungrig, ska vi göra middag kanske…?” till “Ska vi se en film efter middagen…?” och under tiden hinner solen gå ned och mörkret komma fram och man inser att flera timmar har gått men det fina är att man inser det först då.

Som en film.
En film där personerna som känner varandra på ett sätt lär känna varandra på ett annat.
Medan solen går ned och mörkret kommer fram och sprider ett milt men vackert skimmer.

Och det fina i känslan är ju att det sällan är så att man är ensam om att tycka att timmarna gick så snabbt om man tillbringat dem tillsammans. Det är sällan en ensidig känsla. Och i det ligger det vackra.

…och så tackar jag

Pressfrukost där jag är gäst och inte journalist. På det stora förlaget, de som ger ut min pocket. Känner mig som en katt bland hermelinerna.
“Så det är din första bok?”
Alla är jättevänliga och jag trivs. Men kan inte skaka av mig det där med att “jo jag vet, man är inte författare i egentlig mening innan man skrivit två böcker”.

Och förresten är det ingen bok egentligen utan en grej jag skrivit bara. Plus att det är väl lättare att skriva verklighetsbaserat än hittepå, för då vet man ju i alla fall hur det slutar.

Hamnar bredvid Cecilia Hagen som jag är säker på ska ge igen för detta. Ser till att presentera mig med enbart förnamn och sedan glida över till att prata med en tjej som också heter Caroline och som skrivit om Yngsjömordet. Skånska mord ftw! Här kommer mitt tv-intresse till plats. Och även mitt saffransbulleintresse. Jag tar för mig.

Och sedan sköljer det över mig, i vanlig ordning. Det där som jag egentligen vet finns hos alla fast mer eller mindre.
Det där med att inte kunna, inte höra hemma, känna sig som en bluff. Trots att den rara pr-tjejen säger att hon gillade boken, att hon följer båda mina bloggar, att jag är rolig. Och jag blir glad in i själ och hjärta. Det yttrar sig i att jag morskt frågar om jag får sno med mig en kopp, det står ju Truman Capote på den och han är ju min idol, och sedan tackar jag för mig och tänker att detta är ju faktiskt helt lagom, helt perfekt och jag är kanske varken sämre eller bättre än någon annan men ingen är ju Caroline Hainer.

Hösten 2013

När förhoppningarna står i vägen för ärligheten.
När det man vill tycks större än det man kan.
När känslorna talar högre än tankarna.
Då är man där igen.

Down in the valley of Vällingby

Lördagens högläsning på Vällingby bibliotek. En fridfull aktivitet, ett eget litet rum med en pinnfåtölj till mig och vanliga, fyrkantiga trästolar till de andra. Jag läste några av mina favoritstycken, började med dialogen om vad man ska välja till middag och som är ett enda tjafs. Sen första kapitlet, om dansen i gympasalen. Den gillar jag för att visa att boken inte bara är trashig och destruktiv. Plus att min mamma var där och hon gillar kapitlet och vet vilka alla gamla klasskompisar som nämns är. Och sen slutligen lite från mitt absoluta favoritkapitel Hockeykillen. Crowdpleaser!

Och kolla här. Så rart! En Caroline Hainer-hylla med min bok till höger, och sedan lite utvalda Hainer-titlar som böcker om film och parfym. Och – och detta gillar jag ju såklart särskilt mycket – en bok som heter Livets njutningar!