Nej, nu går det faktiskt inte längre. Nu orkar inte detta hjärta mer fler unga, rara pojkar som är rädda för närhet. Som önskar, längtar och vill men låter alla rädslor – och jag – komma i vägen.

Ett steg fram och två steg bak.
Ett steg närmare det närmaste.
Sedan rädslan som backar.
Ett steg närmare närheten.
Och sedan två steg bort.

Det går för fort.
Säger de.
Det är för nära.
Känner de.
Jag vet inte vad jag vill.
Säger de.

Allt det där borde man ju lärt sig känna igen vid det här laget. Och att på det följer inget inget “Jo, nu vet jag att vi tillsammans, med säkerhet i hjärta och glädje i sinne, ska ta de gemensamma stegen framåt mot äventyret”. Aldrig. Någonsin. Det gör inte det. Kära hoppandes, längtandes, dunkande optimistromantiska hjärta – det gör inte det.

Allt som följer är en tystnad som följs av mer tystnad och till slut känner man elektriciteten mellan varandra men den är inte godartad, den är stickande och frätande och man gör sig illa.

Jag vet att det går emot hela din existens, mitt kära, ömtåliga organ, att tänka så. Jag vet att jag krossar dig när jag säger att du har fel. Det gör att du inte ser någon mening med att ens finnas till och dunka för mig. Men du måste tro mig, du dunkar i onödan, älskade hjärta. Du dunkar för att du tror och hoppas. Gör inte det. Dunka för att du vet istället så besparar du oss båda ännu ett mörker.

• Postad 2013-12-14
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None