De bästa dygnen är de spontana. De som börjar med ett “Hej, jag är i närheten. Ska vi ses?” och följs av det ena skedet efter det andra som bara faller sig stadiga och naturliga, som länkar i en kedja.

Från “Är du hungrig, ska vi göra middag kanske…?” till “Ska vi se en film efter middagen…?” och under tiden hinner solen gå ned och mörkret komma fram och man inser att flera timmar har gått men det fina är att man inser det först då.

Som en film.
En film där personerna som känner varandra på ett sätt lär känna varandra på ett annat.
Medan solen går ned och mörkret kommer fram och sprider ett milt men vackert skimmer.

Och det fina i känslan är ju att det sällan är så att man är ensam om att tycka att timmarna gick så snabbt om man tillbringat dem tillsammans. Det är sällan en ensidig känsla. Och i det ligger det vackra.

• Postad 2013-12-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None