…och en till boknyhet…

Så här ultrasnygg ser nyutgåvan av Garp och hans värld ut som kommer på pocket i januari. Och ingen mindre än yours truly har skrivit förordet. Ingenting mindre än en ära förstås. Och så smickrande träffande också eftersom jag…
1. …har en bra relation till John Irving. Inte personligen då men i skrivandet. I besattheten av relationer, i kärleken till skrönan. Jag älskar att han aldrig bromsar.
2. …läste Garp som ung. Alltså, väldigt ung. Och såg filmen också om minns verkligen intrycket den gjorde på mig.

Inget av detta visste förstås Bonnier när jag fick frågan om att skriva förordet. Men en del av mig vill tro att de såg något slags släktskap mellan oss, kände på sig att vi hade ett starkt band, jag och Irving. Mitt problem nu, när jag läst om Garp, funderat, analyserat och skrivit från hjärtat, är att jag tror mig känna Irving. Förordet har gjort att jag känner släktskap och tror att vi är vänner. Det är vi ju inte. Vi vet inte ens om varandras existens. Eller, jag vet om hans. Han vet inte om min. Och ändå känner jag det som att vi nickar åt varandra. Tvärs över Atlanten och andra, mer bildliga, oceaner.