Halsduken

Det sitter en man som tigger utanför COOP i hörnet Kocksgatan/Nytorgsgatan. Det är en märklig plats han valt att sitta på. Just utanför COOP. Hade han flyttat en bit därifrån, kanske bara några kvarter bort, ned till Nytorget eller utanför ICA på Folkungagatan hade han nog fått större napp. I alla fall större chans.
Jag ser honom varje gång jag hälsar på A. Jag ger honom en slant ibland men för det mesta tittar jag bort. En generande, automatisk gest. Besvärande. Sedan, det har hänt, vänder jag mig om och ger honom en slant. Men vägar ta emot hans tack.
Jag och A går förbi honom på väg till restaurangen. Jag ser att han inte har några vantar så jag ger honom mina. Det är inte ädelt gjort av mig, jag hade ändå tänkt slänga dem. Jag känner hans kalla hand när jag trycker vanten i handen på honom och säger “Så att du inte fryser”. Jag lägger till ett frågetecken efteråt så att jag inte ska verka nedlåtande utan mer frågande. “Så att du inte fryser?”. Jag vet ju inte om han vill ha mina gamla vantar heller. Men han tackar och tar emot dem.
Sedan går vi till restaurangen och äter gott. Sedan pratar vi om julklappar. Jag önskar mig en halsduk från Acne. När jag kommer hem ser jag på Internet att den kostar 1400 spänn. Herregud! Ja, det är väl absurt. När man tänker efter. En halsduk för den summan. Herregud, om man köpte den och sedan passerade mannen utanför COOP. Då skulle man ju börja tvivla på vad man är för slags människa egentligen. Tänker jag. Och bestämmer mig sedan i samma sekund för att jag vill ha den. Och tanken går sedan så här: då kan ju han få min gamla!