Bra dag på jobbet

Intervjuar toppfrisören. Ser att hans blick flackar lite, letar sig mot mitt hår. Blir lite självmedveten. Fortsätter att fråga om beach sprays och fönteknik. Sedan säger frisören att han inte står ut med hur de klippt mitt hår i nacken, han ser testar som sticker ut och visar mig med en spegel. Han har ju helt rätt, håret är ojämnt på sina ställen så han tar saxen och klipper. Får feeling, klipper luggen, och improviserar lite längs sidorna också. Går därifrån snyggare i håret än någonsin och med en intervju som ska skrivas ut.

En bra dag på jobbet.

…och en till boknyhet…

Så här ultrasnygg ser nyutgåvan av Garp och hans värld ut som kommer på pocket i januari. Och ingen mindre än yours truly har skrivit förordet. Ingenting mindre än en ära förstås. Och så smickrande träffande också eftersom jag…
1. …har en bra relation till John Irving. Inte personligen då men i skrivandet. I besattheten av relationer, i kärleken till skrönan. Jag älskar att han aldrig bromsar.
2. …läste Garp som ung. Alltså, väldigt ung. Och såg filmen också om minns verkligen intrycket den gjorde på mig.

Inget av detta visste förstås Bonnier när jag fick frågan om att skriva förordet. Men en del av mig vill tro att de såg något slags släktskap mellan oss, kände på sig att vi hade ett starkt band, jag och Irving. Mitt problem nu, när jag läst om Garp, funderat, analyserat och skrivit från hjärtat, är att jag tror mig känna Irving. Förordet har gjort att jag känner släktskap och tror att vi är vänner. Det är vi ju inte. Vi vet inte ens om varandras existens. Eller, jag vet om hans. Han vet inte om min. Och ändå känner jag det som att vi nickar åt varandra. Tvärs över Atlanten och andra, mer bildliga, oceaner.

Välkommen till Vällingby

Jag talar på Vällingbys bibliotek på lördag. Den 30:e alltså. Gissa om vad!
Skoja. Om Inte helt hundra förstås. Om förhållanden, Truman Capote och John Irving. Och kanske lite, lite om en åsna. Och så här ser pocketversionen av boken ut, som kommer innan jul.

Halsduken

Det sitter en man som tigger utanför COOP i hörnet Kocksgatan/Nytorgsgatan. Det är en märklig plats han valt att sitta på. Just utanför COOP. Hade han flyttat en bit därifrån, kanske bara några kvarter bort, ned till Nytorget eller utanför ICA på Folkungagatan hade han nog fått större napp. I alla fall större chans.
Jag ser honom varje gång jag hälsar på A. Jag ger honom en slant ibland men för det mesta tittar jag bort. En generande, automatisk gest. Besvärande. Sedan, det har hänt, vänder jag mig om och ger honom en slant. Men vägar ta emot hans tack.
Jag och A går förbi honom på väg till restaurangen. Jag ser att han inte har några vantar så jag ger honom mina. Det är inte ädelt gjort av mig, jag hade ändå tänkt slänga dem. Jag känner hans kalla hand när jag trycker vanten i handen på honom och säger “Så att du inte fryser”. Jag lägger till ett frågetecken efteråt så att jag inte ska verka nedlåtande utan mer frågande. “Så att du inte fryser?”. Jag vet ju inte om han vill ha mina gamla vantar heller. Men han tackar och tar emot dem.
Sedan går vi till restaurangen och äter gott. Sedan pratar vi om julklappar. Jag önskar mig en halsduk från Acne. När jag kommer hem ser jag på Internet att den kostar 1400 spänn. Herregud! Ja, det är väl absurt. När man tänker efter. En halsduk för den summan. Herregud, om man köpte den och sedan passerade mannen utanför COOP. Då skulle man ju börja tvivla på vad man är för slags människa egentligen. Tänker jag. Och bestämmer mig sedan i samma sekund för att jag vill ha den. Och tanken går sedan så här: då kan ju han få min gamla!

Jung would have a field day

Jag drömde i natt att jag var med i något slags Bonde söker fru-liknande program där jag skulle presenteras för fem snubbar och sedan välja en. Alla var hiskliga. Men det trista i drömmen var att DE ratade MIG och blev till och med arga på mig och tyckte att jag var snobbig och osympatisk trots att jag inte sagt ett ord. De liksom bara såg på mig att jag var någon att ogilla. Och det sa de till mig också. Otrevliga och arga var de. Då sa jag till en av dem “Du, dina jeans är jävligt höga i midjan”.

Where the story ends

Vad som händer när det tar slut är att en del av ens identitet försvinner. Den man älskar att vara när man är tillsammans med den älskade försvinner och man hittar den inte. Det är alltså en del av en själv, ens identitet som plötsligt går förlorad. Som att kapa av en arm eller en personlig egenskap.

Sedan är det sammanhanget som försvinner. De gemensamma vännerna som slutar höra av sig, som tycker att man plötsligt är ett obekvämt inslag. Man blir avklippt. Man blir ett ingenting. Någon som en gång var men inte längre är.

Slutligen är det också drömmarna. Hoppet om en vacker framtid, drömmen om gemenskapen. Det rycks undan och man står där utan varken hopp eller drömmar.

Det är inte sant, säger terapeuten. Du har förstås andra drömmar. På en bok? På att springa på löpbandet? Och du är förstås älskad i andra sammanhang också, av vänner och familj?

Hur lite sådana saker betyder någonting.
Hur mycket en människa kan röra upp, stöka till.
Hur ensam och obetydlig man känner sig.
Hur osynligt allt annat blir förutom den saknade.

Filmfestivaltider

<3

Dagarna

Saknar USA. Saknar rutiner som inte kräver att jag driver mig själv till vansinne. Eller driver mig själv särskilt mycket alls.
“Det känns som om min stressnivå har sänkts”, säger jag till A. “Jag klarar ingenting längre, jag blir sänkt av minsta, möjliga press”.
“Du har inte sänkt stressnivå”, sa A. “Du är helt enkelt normalstressad. Det är bara det att i vanliga fall har du en mycket högre stresströskel än alla andra och kör sönder dig själv”.

Det förstorade hjärtat

Den 30/11 kl. 14.00 ska jag prata och läsa på Vällingbys bibliotek. Jag tror att jag läser första kapitlet i boken men sånt kan komma att ändras. Tror att jag pratar om Truman Capote, Nick Hornby och John Irving men sånt kan komma att ändras. Och min favoritbok är fortfarande Svindlande höjder. Och senast igår lyssnade jag på Everything but the girl och hörde en rad som jag hört hundratals gånger förut men nu hörde jag den på ett helt annat sätt och fattade den där plattan på ett helt annat vis än någonsin tidigare. Gud så ung jag varit.

People say that we’re so close,
How can there be something that I don’t know.
Oh but even though I share your bed,
Baby, I don’t get inside your head.

Dubbellivet

Dubbellivet. Trippellivet. Livet på soffan i lägenheten på Södermalm. Doftljus, dator på magen, stirra upp i taket.
Livet på pappret, livet i tidningen.
Och sen jobbet. Orden, säkerheten och att gå från att vara jag till att vara någon som kan.