Vandrade runt i New York. Gick bara i kvarter jag typ känner till. Lite grann (är inte i NY så ofta).
Strosade. Grät. Strosade. Kände på min onda bröstkorg. Strosade. Gick till Marc Jacobs-affären och köpte en tröja för 250 dollar. Boom… Men grejen var den att duden i affären var så otroligt NY-cool att jag kände mig cool bara av att prata lite med honom om storlekar.
“Du skulle lätt kunna rocka en S”, sa han och nickade.
Jag bah “Sure, dude, jag provar en S”.
Han hade en rutig skjorta och rutiga byxor, en keps och massor av tatueringar. Det var som om lite av hans coolness hamnade på mig bara för att vi pratade. Provade en M, fick hans utlåtande. Provade en S och han blåste en kyss och sa “So much better, that’s the one”. Jag halade gladeligen upp 250 dollar när han sa så. Vi småpratade lite medan jag betalade och han sa “Du är inte härifrån va?”.
Jag svarade “Nej, jag är svensk”.
“Det var inte det jag menade”, sa han. “Du har en annan coolness i dig, du har en vibe. Du bor på västkusten va?”
“Ja, LA”, sa jag. Typ ljög jag.
“Jag visste det. Du har något, babe, det har du verkligen”.

Och i ett trollslag var trycket över min bröstkorg borta. Gick ut på gatan, tog kastanjen jag har i fickan och höll den i handen. Andades djupt.

Klockan är halv åtta på kvällen, jag är tillbaka på hotellrummet, kollar på tv och vilar mina trötta fötter och jag kan fortfarande andas utan att det gör ont. Vad hände? Jag tror att vare sig duden var en bra försäljare eller inte så gjorde han mig mindre osynlig för några minuter.

Jag lämnar i alla fall NY lättare i sinnet än när jag kom hit. Vare sig han var ärlig eller inte.

• Postad 2013-10-15
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None