Jag tänker att jag ska bli mer som Chris Isaak.
Jag ska träna mer. Jag måste ta hand om mig, ta hand om hjärtat.
Eller, hjärtat gör väl som det vill. Ta hand om allt det andra.
Jag ska dricka mer vatten.
Jag ska äta bättre, laga mer bra mat också. Ordentlig mat som värmer mage och själ. Mat man mår bra av. Mat som man tänker “det här är riktig mat” om. Och så ska jag minnas detta, just den här stunden. Kom ihåg det här, kom ihåg det här.

Himlen brann i en chic, ceriserosa färg igår när vi flög in mot Arlanda. Timmen var sen, huvudet tungt. Himlen brann och ingen annan än du kunde rädda mig. Därför tänkte jag på Chris Isaak.

Ofta tänker jag så. Kom ihåg det här, tänker jag. Minns den här stunden. Precis nu, den här sekunden. Minns den! Just den här sekunden av lycka, eller i alla fall av en liten blåstfri sekund då alla vågor inom dig ligger stilla och ytan är helt blank. Nu. Minns det här. Minns det.

Jag måste klä mig snyggare, jag är så sjaskig. Men framför allt måste jag bli generösare. Vänligare, trevligare fast det är svårt. Som Chris Isaak. Hur kan man inte tycka om honom. Man bara ser det på honom. Att han är schysst. Att han är en som tar en öl och inte gör så stor skillnad på folk och folk. Som tycker att det finns ett frihetsmoment i att surfa. Som på allvar kan börja gråta till Roy Orbinson.

Sån är inte jag.
Men jag borde bli, tänker jag. Det borde vara enklare att leva då.
Därför måste jag minnas den här stunden. Jag måste minnas att man sårar bara de man älskar, hat är en helt och hållet onödig känsla. Som missunnsamhet och snålhet. De man hatar bryr sig inte, hatet når dem aldrig. De man ogillar ogillar en bara tillbaka och det kan verka som en seger men det är ett nederlag och ingenting annat.

Så minns detta. Minns det här. Minns den här stunden. Jag ska bli ren, helt blank, helt ny. Välja omsorgsfullt vilka jag börjar prata med. Jag har övervägt att inte prata med någon alls. Flytta någonstans, troligtvis Los Angeles, och bara inte prata med någon. Gå runt helt blank utan avtryck. Det bästa sättet att aldrig bli besviken eller göra andra besvikna. Förr eller senare gör man alla besvikna. Att aldrig prata med någon skulle sätta mig i en blank, ren och vit särställning.
Men jag inser att det är en dålig grej i längden. Som det där psykologiska experimentet där man ska föreställa sig att man kommer till en annan planet. På en planet bor det varelser som visserligen pratar och interagerar med en men de är ogillande och negativa. Inte fientliga men negativa. På den andra planeten bor det varelser som aldrig pratar med en. De möter aldrig ens blick. Aldrig någonsin. De ignorerar en totalt och konstant. De flesta väljer den första planeten. Att bli ignorerad dör man av. I alla fall tynar man bort och sen blir man vansinnig och det är i viss mån detsamma som att dö.

Jag borde fixa tänderna också. De är så skeva och konstiga. Men mest måste jag bli generösare mot människor. Glädjas med dem, vara öppen för dem, lyssna på dem. Spärra upp ögonbrynen i ett vänligt intresse istället för att rynka dem i någon slags skeptisk, oimponerad min som signalerar att jag vet att förr eller senare kommer du att inte gilla mig och jag inte gilla dig, jag gör mig bara beredd.
Jag måste bli bättre. Jag måste bli bra. Jag måste minnas stunderna jag samlat på mig, registrerat och sorterat. Lagt in i minnespärmar med etiketter. “Den här stunden” och “Den här stunden”.
Jag måste äta bättre.
Jag måste springa mer.
Jag måste byta ut allting.

• Postad 2013-07-22
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None