Hej Max och Simon! Så vitt jag förstår är ni alltså Sveriges största beundrare av Kevin Costner? Hur yttrar sig detta idolskap?
Max: Låt mig börja med att säga att Simon är hundra gånger mer dedikerad än jag. Hans idolskap brukar yttra sig i att knäfalla framför teven. Så skedde när vi kollade på Company Men. “Där är han!” utropade Simon när KC för första gången kom i bild, och gick ner på knä för att tillbe honom. Sedan bannade han mig för att jag inte gjorde det samma. Mitt idolskap tar lite mildare former. Jag nöjer mig med att konstatera att han har gjort en del unikt bra filmer.
Simon: Idolskapet yttrar sig egentligen inte på något annat sätt än att jag kollar Open range och Dansar med vargar så fort jag får tillfälle. När jag kollar så sker det under högtidliga former. Särskilt njutbart är att kolla med någon som aldrig sett filmerna innan och uppleva hur de skådar ljuset. Mäktigt!

Minns ni hur det hela började? Fanns det något “defining moment”?
Max: Mitt första filmminne – kanske mitt första minne överhuvudtaget – är scenen när KC åker rutschkana mellan två rulltrappor för att undkomma sina förföljare i Ingen Utväg från 1987.
Men det var när jag såg Dansar i vuxen ålder som jag verkligen insåg hans storhet. En magisk film på alla sätt. Har allt. Spänning, äventyr, drama, humor. Fantastiskt att få KCs berättarröst genom hela filmen också. Och när vi kollade Open Range för första gången och blev, trots de skyhöga förväntningarna, bokstavligt talat chockade över hur bra den var. Vi kunde efter 20 minuter konstatera att det var världens bästa film. Man märker det redan på fotot, på stämningen i första scenen egentligen.
Simon: Defining moment var när jag kollade Dansar med vargar första gången, i tvåan. Jag var vid tillfället midjedjupt inne i min indianperiod och jag använde bland annat filmen till att försöka lära mig indianernas språk. “donko-ho?” betyder “vad hände?” och “tatanka” betyder “buffel”, längre kom jag inte. Under en period såg jag den nog ärligt talat minst tre gånger i veckan.
Max: Du skrev väl brev till KC då också?
Simon: Jag väntar ivrigt men tålmodigt på svar.

Känner ni andra Kevin Costner-fans?
Max: De flesta man känner är väl mer eller mindre fans, skulle jag säga. Så har jag tolkat det i alla fall.

Jag är ju filmkritiker. Varför har ni aldrig frågat mig vad jag tycker om Kevin Costner för?
Simon: Jag skulle säkert ha frågat om din syn på KC förr eller senare, men jag har blivit bränd av förflugna kommentarer så många gånger att jag blivit försiktig och rädd. Jag drar mig hellre in i mitt skal, vars innandöme är inrett som en tipi, än jag pratar KC med människor som jag inte är helt säker på kommer säga vad jag vill höra.

Hur upplever ni att andra människor reagerar när ni berättar om er Kevin Costner-kärlek?
Simon: Min förra flickvän reagerade med ett djupt skratt. Hon ringde genast sin syster, som skrattade rått även hon. Jag kände mig vilsen och osäker. Men sedermera visade jag henne Dansar och Open och hon erkände sitt misstag. Ett vackert minne är när vi älskar till eftertexterna till Bodyguard.

Tycker ni att han är underskattad?
Simon: Eftersom en adekvat skattning av KC är att hylla honom som Gud så är han definitivt underskattad.

Vad är det i så fall man i regel missförstått eller missat, tycker ni?
Max: Först och främst tror jag att man har missat de stora mästerverken som KC har regiserat själv, Dansar och Open. Ingen kan vara fientligt inställd som har sett dem.
Simon: Den klassiska kommentaren när man pratar KC är: “Haha, waterworld!” Ja, what about it, fuckface? KC fick ett totalhavererat manus i sina händer och gick in för att göra det bästa av situationen eftersom så många människors karriärer stod på spel! Resultatet blev en dålig film, istället för en ren katastrof.
Sedan tycker jag att filmen är helt jädra ok fram till Disneyvändningen med piratskeppet. Jag förstår inte heller invändningen, vilka andra skådisar dömer man på en enda film? Varför inte uppmärksamma mästerverken istället? Enda tänkbara svaret på det är att människor instinktivt inser att han är stöpt i ädlare form än gemene aktör, och därför dömer honom efter annan måttstock. Gott så, men endast KC kan döma!

Slutligen, en beginner’s guide till Costner? Vad ska man börja med om man vill bli ett Costner-fan? Vad ska man göra, hur bör man tänka och känna?
Simon: Dansar med vargar. Director’s cut, givetvis. Omöjlig att inte gilla om man är människa. Sista scenen där Vind i håret står på klippan och skriker rör mig alltid till tårar. Jag rekommenderar även varmt att köra filmen med KCs audio commentary. Därigenom får du en känsla för med vilken föredömlig noggrannhet han gått in i filmskapandet.
Fortsätt med Open range. Klassisk, underbar western med sagolikt tempo. Kunde varit något längre. Och Perfect World. Den kunde lika gärna hetat Perfect Film.
Sedan  blir det svårare, men jag skulle nog säga 13 dagar, en spännande thriller om kubakrisen, eller den nya miniserien Hatfields and McCoys.
Max: Ja, hans egenregisserade filmer först. Man brukar säga att “there is no such thing as a bad western”, så redan utgångsläget är ju fenomenalt. Sen lyfter naturligtvis KC genren till höjder som ingen annan kommer i närheten av, med möjligt undantag för De Skoningslösa men den är så mörk. Dansar och Open har mer feelgood-stämning. Det är det man älskar. Man behöver inte tänka eller känna på nåt specifikt vis, bara öppna sina ögon och öron. Simon: Som allmänt råd till den lyckligt lottade människa som går in KCs underbara värld med jungfruliga ögon kan jag säga: uppskatta det sällsynta i en filmskapare och drömvävare som, likt Springsteen, vill skapa något äkta och inte nöjer sig med halvmesyrer!

Foto: Alex Danborg

• Postad 2013-07-13
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 5

Etiketter None