Vad gör man när man känner sig som pusselbiten som inte går in? Biten som blir över och som man lägger åt sidan, suckar åt, blänger på och tänker “men ska den verkligen vara med?”. Biten som förstör. Sabbar hela spelet.

Dagar som dessa vill jag smälta bort regnet. Gå ut och visa mig vara den enda nu levande människa som verkligen inte tål regn, som smälter bort av regn. Alltså bokstavligen. Som inte hinner springa mer än några meter, knappt ens över gatan, innan jag förvandlats till ett rispapper som sedan åker iväg med en rännil ned i ett avlopp. En liten virvel och sedan är jag borta.

En lagom ovärdig sorti, det håller jag med om. Men jag föreställer mig att det går så snabbt så ingen, allra minst jag själv, ens hinner reagera. Inga barn behöver få trauman om de råkar vara i närheten när min överkänslighet mot regn uppdagas på detta dramatiska vis. Ingen behöver känna sig skyldig. Det kommer inte att dröja långt efteråt innan man talar om det som en trolleritrick för något annat kan det inte vara. Sedan, när tillräckligt långt tid har gått, kommer man att skratta och tänka att herregud så korkade vi var som trodde att det var ett trolleritrick, det var väl ingenting annat som hände än att ett papper luckrades upp i regnet och försvann? Vad var det som var upprörande över det? Ingenting.
Och sen kommer man att tänka vad var det nu som man pratade om för länge sedan. Något betydelselöst papper? Det var någon uppståndelse kring det där. Men jag minns inte varför.
Nä, det var väl ingenting.
Jag har glömt.

• Postad 2013-06-01
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None