Apartheid-BBQ

…men inte utan att äta lite lokalt förstås. Vi träffade på två supercharmiga män som bodde i ett av stadens mest spektakulära hem. Ett trevåningsslott i viktoriansk stil, helt fantastiskt. Vi blev bjudna på öl och en rundtur, allt verkade suveränt.

Hemma hos de två männen, de har behållit stilen och renoverat minimalt. Därav lite sönderflagnade väggar och sånt. De kallar det “rough luxe”. Benägen att hålla med. Hur fint som helst, detaljer och antikviteter överallt.

…som den här sköna lampan till exempel.

Och på övervåningen fanns en hel balsal! Stor som en gymnastikhall. Skojar inte. Den använde dem som privatbio, de kollade på tv och sköna DVDs på storduk. Som den här svartvita rullen. De hade ramat in scenen med lyktor och allt var ju såklart fab. Skulle uppskatta att det får plats ungefär femton personer på rad på den där scenen. Framgår inte på bilden, jag vet.

Jag frågade om de inte hade fester där och de sa att varje år hade de Halloweenfest med teman. De hade haft cirkustema och freakshowtema. Inga konstigheter. Ett hade de kommunisttema.

Och så här såg utsikten ut från mellersta våningen. Nere till vänster ser man det som en gång i tiden var stället där man revolutionerande nog kunde registrera sig för att rösta om man var svart och som nu är ett museum över den långa, blodiga kampen att nå dit. Vår värd berättade att han inte gillar damen som driver det hela, att hon liksom målade upp det för mycket i svart och vitt det där. Alla svarta var ju inte goda liksom. Och alla poliser som sköt på de som marscherade över bron var inte onda.

Vi kände att det var dags att tacka för oss och bad om tips på nåt bra matställe med lokal, regional mat. Dit lokalpatrioterna själva går. Ingen kedja. Gärna nåt skönt och enkelt. “Ni måste gå till Lannie’s!”, sa han då. “De har världens bästa BBQ”. Sedan berättade han att det finns två stycken Lannie’s i Selma. Samma namn, samma meny, samma kock. Fast ett är för svarta och ett för vita. Han tipsade om att vi skulle gå till det för vita. Det svarta låg i ett dåligt område. “Visst kan ni gå dit, jag har ätit där någon gång och känt mig trygg. Men det vita är bättre…”.

Så vi åkte till apartheid-BBQn och åt ribs tillagade av gudar. Alltså, nu vet jag precis hur de där ribsen som Frank Underwood äter i House of Cards smakar. De ser ju ljuvliga ut, man känner smaken genom tv-rutan. Och nu vet jag också exakt hur goda de är. Jag är övertygad om att de smakar precis så här.

Grym vit citron/apartheid-paj på det och vi kände oss klara. Dock har uttrycket “blandande känslor” sällan känts mer aktuellt.

Alabama

Det här härliga gänget väntade på oss i Selma, Alabama. En stad känd för att ha brutit mot i stort sett alla medborgarrättigheter. Här har man sabbat marscher för svartas rätt att rösta och drivit igenom andra inte så sköna grejor som övertaxering och diskriminering. Här anordnades till exempel en fredlig och obeväpnad medborgarrättsmarsch där över 600 svarta deltog. Polisen svarade med tårgas och attack och flera dog.

Vi älskade dessa cosplay-människor förstås. Tills de visade sig ha märkligt dubiösa sympatier. Något vi blev varse först senare när de gav oss hemmagjorda broschyrer där de manade till upprop eftersom kommunen inte låter dem resa en gigantisk staty över KKK-grundaren Nathan Bedford Forrest i kyrkogården.

Vi gick till kyrkogården för att kolla. En kyrkogård som var lika givande som den i New Orleans faktiskt. Gotiska gravstenar, bombastiska monument och små, mystiska inskriptioner. Allt inramat av underbart stämningsgivande Spanish moss.

Här – en grav för två små barn som fått varsitt lamm som sten. Och här är den spanska mossan förresten:

Sen läste vi på lite mer i broschyrerna vi fick från cosplay-folket vi träffade innan. Det var lite på förekommen anledning för vi såg ett halvfärdigt monument och en skylt som efterlyste ett stulet huvud:

Huvudet tillhör alltså Nathan Bedford Forrest, en trigger happy löjtnant i inbördeskriget som handlade med slavar, dödade svarta för skojs skull och grundade KKK. Hans rekryteringsrop i kriget lär ha varit “I wish none but those who desire to be actively engaged.  COME ON BOYS, IF YOU WANT A HEAP OF FUN AND TO KILL SOME YANKEES”. En liten grupp människor har samlat ihop 90 000 dollar för att resa ett monument över Alabamas stoltaste soldat men “motarbetas” av kommunen som inte tycker att det är en bra idé. Gruppen har skrivit ilskna brev till lokaltidningen, hållit möten och åberopat inte bara sina medborgarrättigheter (som de anser sig berövade) utan också nyttovärdet i att ha en fet byst av Forrest i Selma. “Det skulle locka hit fler turister”.

“…One of the south’s finest heroes”.

Den här föreningen som vill hedra Forrest har lyckats samla ihop 90 000 dollar för att hylla KKK. Här tackas de: “…and from the private contributers who love the south”.

Halvfärdigt och med stulen skalle. Vi får se hur det går.
Hej då Selma sa vi.

Mississippi och Alabama

Man vill ju inte vara fördomsfull. Vi rullade in i staten Mississippi med goda minnen från vårt förra trevliga men korta besök. Mat som tillagad av gudar, i portioner stora nog att kunna frysas in och räcka en hel vinter. Jag såg Tom Sawyer-livet framför mig och övervägde plocka ett strå och ha det i mungipan när vi parkerade bilen i Jackson, Mississippi och fick våra första (för den här resan) “Ma’m”, “y’all” och “yessum“.

Alltid lika nice.

Men vägar kantade av tomhet, igenbommade hus, nedstängda butiker och trasiga lador la ju lite sorti på den känslan. Men hey, ändå nice och livat på lokala haket vi åt på. Vet inte hur många som hälsade nyfiket på oss. Välklädda panchon med stark parfym, unga dudes i marinen, ung tjej som var doktor och hade flyttat dit från Houston. Vi blev inbjudna att sitta med olika sällskap och hjärtat sved lite när vi artigt avböjde men alltså, vi hade rest i sju timmar och var ganska möra.

Men den stora besvikelsen kom dock när vi checkade in på hotellet. Vi hade bokat Elvisrummet med fick indianrummet. Känslan beskrivs bäst som 🙁

Truckin’

Hej där civilisation, hur mår du? Själv har jag ju varit utan dig i ett par dagar nu och därmed också utan wifi. Istället har jag sett vägar, vägar och asfalt. Ett par gånger har vi stannat i vad som knappt kan kallas städer. Små områden kanske något större än en fotbollsplan, med någon mack på, kanske någon form av matställe.

På vägen får vi då och då sällskap av antingen ett ensamt kors. Ofta i trä. Lite som en slags påminnelse om att Gud ser oss även när vi är helt ensamma mitt på en väg utan en endaste stad i närheten. Ibland står det tre på rad. Linnéa tycker de ser hotfulla ut. Men oftare dyker “reklamskyltar” upp för “adult entertainment”, “24h lingerie” (fattar ärligt talat inte vad det betyder) eller bara ganska rättframt “naked ladies”.

I kombination med ett kors blir det lite av en insyn i den gemene lastbilsförarens vardag, tänker jag. Motellen skyltar med “clean rooms”, “new beds” och mackarna med “clean restrooms”.

Life on the road.

New Orleans

Några snabba turistgrejor, som att besöka kyrkogårdar (Maria Laveaus grav är det stora dragplåstret) och sedan off. Har aldrig känt mig mer Easy Rider än i hasch- och alkoholdimman i New Orleans. Och så passande då att den äckligaste av scener i just den filmen spelades in på kyrkogården St. Louis No 1. Där gick jag alltså i mina 36 timmar gamla kläder. How fitting, tänkte jag. How fitting.

Bild på Marie Laveaus voodoo-grav.

Men okej, om man ska säga något snällt om New Orleans, och det ska man väl, så kan man påpeka att det är ytterst charmigt med de nästan kulissartat vackra viktorianska husen som ser ut att vara tagna direkt ur en teateruppsättning av Linje Lusta. Otroligt vackra, de här balkongerna med prunkande, hängande växter och lummiga lyktor. Det är Interview with a Vampire över hela stan. Och faktum är att just kring och på hotellet vi bodde på spelade de in Vampire Diaries just när vi var där.

Det är också supercharmigt att gatunamnen står på franska (“Rue de Toulouse“) och självklart finns det southern hospitality överallt. Alla är trevliga och hjälpsamma. Till och med hobosen. Jag fick klappa deras åsnor. En var albino och den andra “part zebra”. Nu i efterhand undrar jag över sanningshalten i detta påstående men sak samma.

Och – bonus – på den fantastiskt pampiga kyrkogården (en av många) så fanns den här sköna graven:

Prövningen

Ska jag ens bemöda mig om att berätta om den skabbigt jobbiga starten? Att planet från Stockholm var försenat vilket resulterade i att jag missade Houston-planet i Frankfurt, fick stå i en tre timmar lång kö (!) för att omboka vilket betydde en resa från Frankfurt till Amsterdam och en svindyr hotellnatt i den nederländska huvudstaden och sedan vidare till Houston och från Houston till New Orleans utan att bagaget följde med?

Nä, men orka gå igenom det där en gång till. Summan är väl att jag fick ha exakt samma kläder på mig i 36 timmar och när jag sedan stapplade ut i New Orleans så kändes det i och för sig helt naturligt eftersom staden i sig är skabbig och rätt äcklig. Dessutom är det springbreak här vilket innebär ett dis av fylla överallt. I en stad som redan är ganska indränkt i alkohol och sämsta formen av turism.

Såg i och för sig två hobos med varsin åsna i New Orleans vilket gladde mig. Traditionella hobos, inga moderna luffare. Jag uppskattar det.

Kæft!

Har sett så mycket Borgen nu att jag börjat tala “danska” med mig själv. Fördelen är att man blir högljuddare, självsäkrare, gemytligare och får fler saker gjorda.
Nackdelen är att man blir högljuddare, självsäkrare och tror att man kan prata danska.

Plus att man låter djurlik.

King of the Road

Tyvärr handlar några av de vårigaste, nöjdaste och liksom bara allmänt gladaste låtar jag vet om San Francisco. Som den här, San Franciscan Nights med The Animals. Och nu den här, signerad Foxygen.
Jag säger tyvärr eftersom jag föredrar Los Angeles till San Francisco som i mångt och mycket känns som en SoFo-koloni. Poserande och självgod. Mot Los Angeles fantastiska spännvidd mellan plastavgudan och Big Lebowski-hippie. Mycket coolare och intressantare tycker jag. Men blir å andra sidan glad när “folk” tenderar att inte hålla med. Bra, tänker jag då. Asbra. Då får jag behålla Los Angeles för mig själv.

Jo, för precis så logisk kan man vara ibland. Eller, gång på gång.

Lyckligtvis finns en låt som beskriver precis detta. I alla fall för mig. Ventura Highway är låten som smakar mer LA än någon annan låt om LA. Så här känns det att vara där, och gå längs 3rd mellan Farmer’s och Beverly Center, varför man nu ska dit. Jo men det ska man för att det är en trevlig promenad, man går förbi en massa trevliga affärer som LA-versionen av Magnolia Bakery, en skön affär som säljer typ apskulpturer i teak och flera sköna delis. Sen tar man bussen någon annanstans från Beverly Center.

Nå. Så här smakar det.

Och på onsdag reser jag till USA igen. För kanske, jag vet inte, trettionde gången? Fyrtionde? Ingen aning. Men den här gången blir det tillbaka till södern, med smak av paj, BBQ-glaze och fuktig, tryckande värme. Jag blir Alice i Underlandet varje gång. Och det är därför jag åker tillbaka igen och igen. Utan att för en sekund allvarligt överväga en flytt.

MissU BB!

Två uttryck som försvann med Big Brother:
!. Att gilla någon “som människa”.
2. Suffixet “-mässigt”. Exempel: “Bra rent humormässigt”.

Saknar dem ändå båda lite grann. Men jag är ju “inte här för att skaffa mig vänner”. Som bekant.

Going against the stream

Som utlovat, här är en liten preview av min medverkan i Tv-cirkeln där jag ser trött ut.