Röda dagar och gröna ägg

Varför han verkligen betonar att hon inte sett programmet jag var med i vet jag inte. Hey, han gör som han vill. Det är inte så att jag insisterar. Om jag fick välja skulle jag i första hand valt att han hade sett det med stor entusiasm och stolthet. Såklart.
Men i andra hand i så fall att han inte ens visste att det hade gått. Att han vet att det gått men aktivt vägrat att se det och sedan talar om för mig att han inte sett programmet, är det sämsta av alternativen.
Det blir en lång påsklunch.

Varför skulle jag skriva den där jävla boken för. Tänker jag ibland. Tänker jag nu, när jag äter lamm som jag egentligen inte vill äta för på Värmdö bor de, lammen, och de har så rara oskyldiga ögon och det finns inte en enda baktanke eller falskhet hos dem, de tror bara gott om en och utstrålar så mycket kärlek. Jag fattar Jesus på den punkten. Kom alla mina små lamm, och så vidare. Och dessutom har jag hört att man ibland knäcker benen på dem för då kan de inte gå så då blir köttet mörare.

Så egentligen vill jag inte äta lamm. Och egentligen vill jag inte vara vid det där bordet. Men jag måste, jag bör. Konsekvenserna är potentiellt så mycket värre.

Till lammen serveras gröna ägg. Några riktigt knallgröna och några riktigt mossgröna. Och det slår mig att han ansträngt sig. Han har verkligen gjort det, tagit tid att vaka över äggen som hon valt att fixa till, göra lite festliga, kanske muntra upp stämningen med. De ska vara gröna så alla kring bordet blir lite, lite gladare.

Samtidigt som han säger, med en bestämdhet kring munnen, att han inte läser någonting om mig och inte sett programmet jag var med i heller.

Men de gröna äggen muntrar ju upp, förstås. Alla skålar, önskar glad påsk och berömmer lammet. Jag med. Fast jag egentligen funderar på om jag ätit ett lamm med hela eller sönderknäckta ben.