Polaroider

Man utvecklas. Det är ju det. Strävan är ändå att hitta den där nivån som är strax över medel men den är konstant. Ingen ständig lycka, ingen dipp under medel utan strax ovanför men stadig och konstant.
Man får inte säga det, man får inte öppet sträva efter det men sanningen är att man söker efter att bi nöjd.
Pratade med en kompis som avslöjade sin rädsla för giftermål. Hen var rädd för att allting skulle bli så mycket tristare efteråt, att det där spännande äventyret inte längre skulle finnas där dagen efter då man vaknar upp i en svindyr svit på Hotel Diplomat och solen skiner på den osminkade verkligheten som inte doftar brudbukett.

En rimlig tanke, tror jag. I boken Nextopia talar professor Dahlén om den saken. Om hur vi tror att vi blir aningen mer lyckliga efter någonting, något speciellt mål. Efter att vi går ned tio kilo, efter att vi vunnit en miljon, efter att vi gift oss. Men oftast står förhoppningarna inte i rimlig proportion till upplevelsen och vi blir besvikna. Och därmed något mindre lyckliga än innan. Så vi letar efter någonting annat.

Därför borde vi ändå innerst inne sträva efter bara balans. Strax över medel. Tacksamhet, harmoni och stabilitet.

Idag är det fredag kväll och jag har tränat i en timme, lagat mat och ligger nu på soffan och ska kolla igen mig på lite teveserier. Jag kan inte säga att jag saknar någonting.