Internationalism

Har man saknat fler bilder på mig och en liten presentation av tre bra dofter i min ägo så finns allt detta beskrivet på den amerikanska bloggen The Formula.

Obsession

Sedan sista delen i Stenbeckdokumentären har jag inte kunnat tänka på annat. Rätten som GW beskriver att de åt tillsammans: äggula, grädde, lite potatis och en massa belugakaviar. Den låter mer än intressant. Men hur vet jag om den är god? Jag kan inte direkt chansa och köpa lite skön beluga, typ 20 gram för tusen spänn, och prova. Jag skulle behöva minst ett skålpund kaviar för att testa.
Nu är jag helt besatt.

Min plan är därför att pitcha idén “Stjänätarna” till SVT. ett program där känd kock lagar kändismat, typ Elvismacka och Stenbecksmos. Sen äter jag Stenbecksmoset.
Filar på manus och återkommer.

Investera nu!

Haineraktien har ändå stigit några points denna vecka. Intervju, bra jobbgrejer och så vidare. I och med att jag också ska medverka i Kino och prata 30 Rock (yeah!) så kan man tänka sig en positiv prognos och en höjning med ytterligare några steg. Så intestera nu, folks!

För, och det här kanske räknas som det där som Martha Stewart fälldes för, men jag sitter på viss info som pekar på att aktien kommer att sjunka igen om två veckor. Då ska jag nämligen se Uggla live (fick biljetter, kompis bad om sällskap) och filmversionen av Les Miserables. Så om man vill göra ett “klipp” är det kanske då man ska slå till för då lär aktiepriset vara något lägre.

Nyvaket

Nice, nyvaken bild på mig i en artikel med en något missvisande rubrik.

“För Caroline Hainer började skrivandet i bloggform. Först när förlaget Volante hittade till hennes undanskymda del av internet tvingades hon på allvar fundera över hur hon skulle skildra sina mer eller mindre misslyckade kärleksrelationer. Skulle hon göra det i form av en faktabok eller som en fiktiv roman? Valet att skriva helt verklighetsbaserat – bortsett från en del ändrade namn – har orsakat viss ångest inför boksläppet”.

Horisont

Är det nyåret? Den sega starten på den nya terminen?
Vet inte varför men känner mig helt avskärmad från världen just nu. Gör förresten avskärmade saker också som att springa på löpbandet nästan varje dag, gå promenader och kolla på tv-serier hemma med hörlurar på.

Är det mörkret? Den lurpassande insikten om att hur mycket du än springer händer ändå ingenting, det är för sent nu? Börjar man efter trettio är det tydligen nåt med kroppen som gör att det är i stort sett omöjligt att nå till en viss nivå, att få kroppen med sig.

Hoppas att det inte är en metafor för något.

Sydsvenskan i lördags

Mad props

Jag vet inte vad som känns mest overkligt – att man planerar en (release)fest åt mig eller att några för mig helt okända människor, oberoende av varandra, meddelat hur mycket de gillar min bok.
Hur det känns? Ja, det skulle vara en rimlig fråga här. Svaret är lagom komplext.
1. Det känns overkligt och abstrakt.
2. Jag blir rörd/glad/generad och katastroftänker direkt att det måste blivit nåt missförstånd.

Blev intervjuad häromdagen och det har jag ju blivit förr, men då har det alltid handlat om att jag ska tycka någonting. Om någon annans verk eller nån företeelse. Jag blir inte ofta intervjuad om mig själv eller något jag skapat. Frågan “Kommer din nästa bok att vara på samma tema?” blev jag helt ställd av.
“Om du nu ska skriva en bok till…men det ska du väl?”

Snooze vs. lose

Att försöka få upp ångan och skriva även den minsta lilla text efter att jag varit ledig i sisådär tio dagar är som att försöka rulla igång oceanångaren till Amerika igen. Det går helt enkelt trögt.
Eller inte alls.
Lärdom: ta aldrig ledigt.

Tomma gator

Gör i stort sett samma sak idag som jag gjorde för ett år sedan. Och säkert alla andra första januari innan dess: lyssnar på Everything but the Girl, vemodar, oroar mig för framtiden, leker att världen gått under. Eller i alla fall att just den här delen av världen, landet och staden som jag bor i är helt utplånad på folk. Det är bara jag kvar.   Tomt, grått och ensamt. Everyday’s like Christmas Day without you, it’s cold and there’s nothing to do.

Vet att känslan är gammal och bekant men överväger ännu en gång om det är dags att skaka fram Plan B ur rockärmen, lägga allt annat på hyllan och satsa på en utbildning eller nåt liknande. Ett riktigt jobb innan folk slutar läsa tidningar.

Vilken affär i SoFo skulle man förresten plundra om alla människor var försvunna?

Det känns närmare än någonsin just i år. Just denna första  januari. Gatorna känns ännu tommare, jag känner mig äldre, oroligare. Och som om jag tappat grejen, tappat den där ändå hyfsat starka tråden jag brukar känna när jag skriver. Så kanske, kanske blir det så att 1/1 2014 gör jag något annat än just det här: lyssnar på Everything but the Girl, vemodar, oroar mig för framtiden och leker att världen gått under och jag är den enda människan kvar. Den sista på jorden.

Och vore jag det så skulle jag nog också lyssna på Everything but the Girl och låtsas att jag inte var ensam.