Ensamt freak söker

Det är möjligt att vi ska tala lite om Ensam mamma söker. Det är nog det vi ska. Och om mannen som gör alla fel – Borre.

Han menar förstås väl och på pappret så har han “allt en kvinna vill ha” enligt gängse romcom-/Harlequinbok-uppfattningar. Han är romantisk, i alla fall i bemärkelsen gillar att säga “små, små ord”, ge presenter och uppvakta med klassiska medel som blommor. Han är också inte rädd för fysisk närhet, han lägger armen om Cecilia och rör vid henne lite lätt ibland. Vid deras första möte gick han ned på knä och överlämnade en gåva. Samt en ros.

I senaste avsnittet, alltså andra avsnittet, gav han henne ett doftljus och frågade om hon “tände på honom”.

På pappret kan “romantisk” och “fysisk” tyckas vara bra egenskaper. Han är också generös, uppenbarligen, och inte rädd för att stå för vad han tycker. Och eventuellt känner. Han har till exempel inga problem med att deklarera att han hellre tar Cecilias kärlek än en miljon kronor. Detta i närvaro av sex andra sugna och uppvaktande män.

Men precis som stalkers ofta upplever sig själva som “ömsinta” och “romantiska” snarare än skrämmande så är Borres taktik helt uppåt väggarna och det är beklämmande att se hur liten hans självkännedom är. Han är ju inte den enda, förstås. Även Hans-Erik, han som rakar av sig mustaschen och gör en Big Deal av det, är ju helt clueless och fattar inte när Cecilia försöker bryta deras dejt flera gånger.

Det som slår mig, och som gör mig sorgligt uppgiven, är just hur jobbigt svårt dessa män har att lösa av situationer och pejla in sin tilltänkta partners känslor. Mannen som hyfsat självsäkert gissar att han har “halva inne” åker ut direkt och Borre tolkar Cecilias generade uppsyn som förälskad förlägenhet. Han lever i uppfattningen att bara man uppvaktar tillräckligt mycket – och med uppvaktning menas uteslutande menlösa presenter och handpåläggning (utan att någon signal om att det är okej synts från Cecilia, i alla fall inte i rutan) – så kommer kärleken automatiskt förr eller senare. Ingen kvinna kan motstå en riktigt envis man (lex stalker).
Det är beklämmande eftersom till exempel uppriktigt intresse, uppmärksamhet och lyhördhet är långt mycket mer förföriskt än nallebjörnar och tomma gester. Men det kommer snubbar som Borre aldrig fatta och världen är dessvärre full av snubbar som Borre.

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2012-08-30
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None

• Jessica, 3:57 pm September 3, 2012:

  Amen. Jag rationaliserade bort hela grejen med att låta snubben komma till mig, efter min fjärde stalker*. Sen gick jag i terapi i fem veckor med frågeställningen: “Vad gör jag för fel som blir stalkad hela tiden?” Vi kom aldrig fram till exakt vad jag gjorde för fel men när det bar sta nästa gång så pekade jag med hela handen på den utsedde och sa: “Du vill stanna här inatt.” Sen ville han aldrig gå hem igen så vi gifte oss. Han har strikt presentförbud. Jag vet att det är lite jobbigt för honom att inte kunna säga det med saltlakrits eller bad-ankor – men inte så jobbigt som att leva ner panikattackerna jag får av omslagspapper och Interflora-loggan.

  Ibland tänker jag att enda skillnaden den här gången var att jag gillade honom tillbaka. Men han svär att han hade gått hem om jag hade bett honom och jag tror honom.

  Jag får lite andnöd av just Cecilias urval. Generellt får man lätt intrycket att det verkar så ovanligt med människor med en gnutta fingerspitzgefühl av program som Ensam Mamma et.c – men just Cecilia-arcen är lite små-triggande för hon verkar ha råkat ut för en sån sanslös samling spegelneuron-skadade män. Hans-Erik ger mig olustkrypningar längs hela ryggraden. Jag har stött på typen förr: människor som anser att deras andlighet ger dem särskilda privilegier.

  * Endast en av de fyras gäng var ett faktiskt ex och han var den mest harmlöse och lättaste att bli av med. En var en granne. Han var värst. Två var vilt främmande människor och jag vet än idag inte hur de öht kände till min existens. Jag har också varit med om att två personer var och en för sig påstått för andra att de var ihop med mig fast det inte alls var så. Alltså inte: “Henne har jag legat med” utan “Vi är ihop nu. Vi kanske gifter oss.” varefter folk antingen gratulerat mig eller, i ett fall, varit förbannade på mig för att jag “dumpade XX så elakt” när jag bara klargjorde att XX och jag aldrig varit ett par.

  Och nej, jag är _inte_ oemotståndligt attraktiv på något vis och har heller aldrig varit. Det måste helt enkelt stå “Stalka Mig” i pannan på mig.

• Jazzhands, 4:01 pm September 3, 2012:

  “Människor som anser att deras andlighet ger dem särskilda privilegier”. Alltså där satte du verkligen huvudet på spiken. Precis så är det, och Hans-Erik är ett exempel på detta. Jag har själv stött på typen, det kan röra sig om olika typer av andlighet men DE har alltid UPPLEVT något som JAG aldrig ens kan komma i närheten av och detta gör dem överlägsna.

  Kan ibland, och detta vet jag är problematiskt, uppleva det hos folk som har småbarn också.

Add A New Comment!