Dags att åka till manchego-ostens land igen, alltså Spanien. Eftersom jag såg (om) min gamla favoritkomedi Titta vi flyger alldeles nyligen så är det kanske på sin plats med ett “guess I picked the wrong week to quit my manchego addiction”.

Min gudson bor i Santiago, så det primära syftet med resan är att peta honom i magen (han är två år) och kanske sno hans näsa. Jag ämnar också att köpa hem ett kilo manchego, osten som gud och änglarna äter.

Men fel vecka är det allt, ändå. Behöver tacka nej till flera viktiga möten och pressträffar. Missar både visningar (hade gärna sett Searching for Sugarman, till exempel) och “events”. Men så är det alltid. Frilansare har ofrivillig semester och är aldrig lediga. Guess I picked the wrong week to klaga över mitt yrkesval.

Ironin i detta, i den ofrivilliga semestern, är fortfarande närvarande. Hade jag vetat att jag skulle få så här mycket jobb sekunden “alla” kom tillbaka från semestern så hade jag kanske kunnat njuta mer av ledigheten i juli. Istället oroade jag mig för att tystnaden och bristen på uppdrag innebar slutet. Fattigdomen. Socialtjänsten.

Istället är jag nu begravd under jobb och stressad till max eftersom jag valt att resa bort samma vecka som i stort sett alla (vi snackar åtta, nio) deadlines sammanfaller.

In the words of Alanis Morrisette: Isn’t it ironic?

• Postad 2012-08-17
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None