Dagens aktivitet

Författarfotografering “i hemmet” inför “Inte helt hundra“.

Helgen

Helgen har i korta drag gått ut på att sova, nysa och att smärtsamt inse att The Breakfast Club inte är femstjärnig som jag alltid trott. En smärtsam helg. Uppvaknanden. Vilka fler filmer ska jag behöva se om med besvikelse? Vilka fler filmer håller måttet? Oklart, listan ändrar sig varje dag. Vågar jag ens öppna 24-boxen som finns i min ägo och som jag värderar högt men aldrig ens vågat ta av plasten på?

Rädslan att bli besviken är den kanske starkaste vi har inom oss. Vi undviker  att prata om viktiga saker och undviker till och med att ingå i förhållanden av rädslan att rasera vår inre bild. Men vi måste våga radera den då och då, för att bygga upp den med nytt. Som Game of Thrones. Min bild av riddare och fantasy är helt förvirrad nu. Jag som trodde att jag hatade “magiska varelser” och “övernaturliga krafter”. Det visar sig att det är precis tvärtom. Jag vågade stirra min rädsla i ögonen och säga “Nej, det är fel. Jag har verkligen inget emot eldsprutande drakar”.

Men skulle jag våga tänka på vad mitt, till exempel, 40-åriga jag anser om den saken så skulle jag kanske inte vågat ta chansen. Precis som mitt 35-åriga jag inte är lika förtjust i The Breakfast Club som mitt 25-åriga jag.

Hur som helst har jag snittat på ungefär tio timmars sömn per natt under den här helgen och har vaknat både lördag och söndag med en lidelsefull längtan efter perfekt rostad toast, dränkt i smör och med marmelad på. Vad är drömmar om inte längtan som bör tillgodoses, så två dagar i rad har jag ätit mina drömmars toast. Vilket också betyder att min hälsa är på väg tillbaka med stormsteg. Det här med speedförkylning är lite “min grej” tycks det. Tre snabba, nere-för-räkning-dagar och sen en lika snabb comeback. Ungefär som min karriär. Livet i stort etc.

Så därför. Hence. Snabb återhämtning av hälsan, snabb återkoppling med min ungdoms film och så den enorma tröttheten som kommer efter en insjukning och påföljande tillfriskning. Men, alltigenom fin helg ändå eftersom jag varken är ensam eller särskilt besviken. Det finns alldeles för mycket nytt att upptäcka för att vara besviken på gammalt.

Fluss på er

Passar en hund. Hon är mycket söt men värsta cry-babyn.
Deklarerar.
Försöker ignorera grinolle som ylar vid dörren efter Kristin.
Svarar på mail som ignorerats i feberdimman.
Läser om filmquizlagmedlemmen Björn Olsson i dagens DN. Bara en tidsfråga nu innan han får en egen reality-show. Mellan honom och typ Nalle Knutsson är valet ganska klart. Björns show framför Nalles show. Mindre glamour kanske men mer cigarrer och livsinsikter. Som den här: “Jag älskar kombon fetma, alkoholism och kärlek”. Den sa han igår, Björn.

Fast mest av allt vill jag ju prata om Kärlek i Gambia och när gammelmor droppar “överraskningen” för 29-åriga Baba att han inte alls ska få följa med hem till Sverige utan hon ska istället – tada! – flytta till honom och Gambia.

Mental frånvaro, sjuklig närvaro

Jazztystnad. Denna beror på två till synes orelaterade saker: bokdeadline och något som enligt sjukvårdsupplysningen mycket väl kan vara halsfluss.

Jag säger att den gemensamma nämnaren är Dålig Tajming. Plus att jag visste att jag skulle få betala något slags pris för att jag satt bredvid en brittisk Gudrun Sjödén-tant som hostade hela resan över Atlanten.

Men dålig tajming är det. Jag har inte ens varit hemma en vecka och ligger således efter med allt, inklusive att träffa loved ones. Var och hälsade på mamma på sjukhuset första gången igår, mitt under utbrytande halsfluss. En halvbra, egentligen ganska dålig, idé. Men ont i halsen har ju alla lite då och då tänkte jag. Under de typ tre timmarna som följde på den naiva tanken hann min hals fördubblas ungefär, i alla fall kändes det så och idag har den en mental NFL-spelarstorlek.

Confessions of a F-skattare

Kvittona på golvet skriker efter min uppmärksamhet. Räkna oss! Bokför oss! Jag har något dygn på mig innan mitt uppskov från Skatteverket går ut och jag måste rapportera in mina intäkter.

Men samtidigt finns ju ett nytt avsnitt av Game of Thrones att beskåda och jag har dessutom ett högre kall, a little something called författarskap att ägna mig åt.

What do to, what do to. Ogillar för många val. Well, det gamla Hainer-mottot lyder: När valen för många är, håll dig till tv-serien du har kär.

“Hellre än bra”

Long time no jazz! Ja, så går det när man flyger hem från LA och har en mellanlandning på Heathrow i fem timmar. Sen kollar på det här klippet fyra gånger på raken för att man inte kan sluta tänka på hur uppenbart det är vem av bröderna Herrey som fortfarande längtar efter rampljuset och vilka av de andra två bröderna som mer “gör så gott de kan” alternativt “ser det som en kul grej” att damma av ett gammalt örhänge med en så tydligt tidsmarkerad titel som “Sommarparty”. Observera Pers danssteg och hur de så perfekt illustrerar uttrycket “hellre än bra”.

Okej, Herreys i Sommarkrysset och mellanlandning på Heathrow har knappast med varandra att göra? Jo, mer än man tror. Båda företeelserna tänjer på tålamodet och förståndet och kan vara bra som utmaningar, för att se hur mycket livsglädje man har kvar egentligen.

Ganska mycket visar det sig, i alla fall i mitt fall. Gick därför till Landet igår vid halv tio och kom inte hem förrän strax innan tre, svettig och inte så lite trött. Tänkte, innan jag somnade, att jag måste förnya gymkort, ändra mina matvanor och hitta en ny hobby. Löpning räknas inte, det har ju blivit så mainstream numera.