De senaste midsomrarna har varit knepiga. Vemodet smyger upp från ingenstans, plötsligt är man omringad och kan inte ta sig därifrån. Det spelar ingen roll att det var fem år sedan eller att man vet att det ska komma, man är aldrig riktigt beredd och det smyger alltid på en.

Men i år var det okej. Kanske mer okej än tidigare. Jag tror så här: sorgen lättar men saknaden försvinner aldrig. Känslominnen är starkare än någonting annat, som till exempel förnuft. Man kommer inte ifrån det någonsin. Men det blir bättre, det blir det.

Drömmarna fortsätter de också, de har de gjort i flera år. Alltid samma tema. Förut om åren drömde jag mest att jag tappade bort pappa i olika situationer; på flygplatsen, i skolan, vid havet. I drömmen insåg jag alltid att vi inte skulle komma att hitta varann igen.
Numera är drömmarna mer melankoliska. Någon variant på att pappa berättar eller jag fattar att han ska iväg på något omöjligt uppdrag, som att dyka till havets botten utan dykardräkt, och jag fattar och han fattar att det inte kommer att gå. Jag försöker att övertala och resonera med honom att han ska låta bli men det är lönlöst. Antingen har han bestämt sig eller så är det någon annan som bestämt att det måste ske och han dör. Jag vaknar lite ledsen.

Så å enda sidan vill jag äta sill och stoja som alla andra på midsommar. Å andra sidan vill jag dra mig tillbaka, sitta ensam i ett hörn eller  lägga en blomma den tysta graven. Så har det varit varje midsommar i fem år nu. Å ena sidan, å andra sidan. Man vill säga “det var trist det som hände men nu är det ändå midsommar och sol och jag har vänner omkring mig” men å andra sidan påminner kroppen om det där andra, om ensamheten.

Men i år var det okej. Jag lyssnade på båda delarna av mig. Fem år låter kanske som en lång tid men känslominnen är starka. Pappas död är utan tvekan det hemskaste som hänt i mitt liv, jag kan inte bara utesluta de känslorna. Så jag lyssnade på dem och gick till graven. Inte för att jag kan lämna dem där utan för att vid graven, mer än någon annanstans, är det okej att ta fram dem helt och fullt. Dra upp sorgen i solljuset som skiner genom tallträden. Där, i gräset bland raderna av alla stumma gravstenar, är det okej med den vemodiga saknaden.
Har man också, som jag, någon som kan ta ens hand och fast och ärligt intyga att det varken gör mig till en svagare, dummare, fånigare eller tjatigare person att sörja min far på hans dödsdag, fast det kan kännas så ibland, så går det så mycket lättare. En hand att hålla genom vemodet gör skillnad.

Därefter åkte vi till ett stort och vackert hus med en massa rum och dansade hela natten. Vi gick ned till stranden och satt på klippan och såg på medan midnattsbadarna simmade omkring under en svart, rosa och blå himmel. När jag somnade så gjorde jag det utan att drömma och jag vaknade glad och inte alls melankolisk.

• Postad 2012-06-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None