“Showen”

Sen vill jag förstås, som alltid, slå ett slag för The Björn Show. Inte bara för att undertecknad har en bärande roll i avsnittet utan också för att huvudpersonen Björn är en klippa i vårt filmquizlag.

Förrförra gången vann vi.

Tidsbesparande åtgärder

Som tidsbesparande åtgärd har jag börjat anamma andra människors åsikter om saker och ting. Det är både enkelt och bekvämt. Jag har köpt en liten anteckningsbok där jag skriver upp olika åsikter sorterat efter ämne. Sedan bläddrar jag bara i den så för någonting kommer på tal, där man antas och anses ha en åsikt.

Hade jag kommit på detta briljanta drag tidigare hade jag kunnat skriva dubbelt så många filmrecensioner. Tidigare såg jag ju inte bara filmen utan formulerade också mina egna tankar kring den. Vilket dubbelarbetande.

Idag är jag klokare.
Fråga mig gärna vad jag anser om Kony, Sean Banan och planerna på nya Slussen.

Generationshånet

Följande har hänt:
Jag har handlat färdiglagade köttbullar och färdiglagad gräddsås från livsstilsbutiken Urban Deli.
Den som ligger mitt i livsstilsparadiset SoFo, alltså. Där allting är asdyrt och där de ibland har “franska veckor”.

Nå.
Kokade potatis. Gjorde mos av dem.
Värmde bullar och sås.
Försökte lura mig själv att jag “lagat middag”.
Medan jag “lagade middag” drack jag färskpressad juice från Urban Deli och snacksade på manchegoost jag skurit i små fyrkantiga bitar.
Sen åt jag middag. “Vanlig husman, inget tillkrånglat”.

Alltså, hela mina föräldrars generation skäms kollektivt för mig i detta nu. Alternativt äcklas lite grann.

Jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren

Dagens mening:

“Vårt allra mest effektiva skydd mot ensamhet är därför vår egen ensamhet, paradoxalt nog. Går jag hem ensam riskerar jag i alla fall inte att bli lämnad – ensam”.

Ja. Det är mitt dagsverke idag.

Närå. Lite mer än så har jag allt skrivit.
“Men tänk på att vara rolig också”, säger den välmenande väninnan och “men har du tänkt på vad som skulle hända om manuset och hela tryckeriet brann upp?” och sen “Du vet att du inte får ta åt dig om din bok får jättedålig kritik va?”

Jag älskar henne.

Hunter Bradshaw

Många har mailat och frågat om jag kommer bli den nya Hunter S Thompson nu eller den nya Carrie Bradshaw.

Båda två, svarar jag då, med en touch av Neil Strauss, Tomas Böhm och Nick Hornby. Men annars ser jag gärna att boken blir en blandning av Hunter S Thompson och Carrie Bradshaw, ja. Det kan ni gott sprida bland era vänner.

Någon chick lit är det inte tal om, det vill jag slå fast redan från början. INGA sådana rykten ska få florera om mig! Då blir jag vred.
Och en vred författare är inte bra, det blir hämndböcker och gud vet vad och sen skriver man bittra debattartiklar i Aftonbladet om att alla är dumma i huvudet utom jag.

Igår skrev jag en mening jag är nöjd med: “Då såg jag inte att bråk och tillit hänger ihop. På samma sätt som tillit och vindsförråd också hänger ihop”.

Fortsätter där idag. Tillit och grejor. Important stuff.

Första dagen i resten av mitt liv!!!

Nu börjar det! Livet!

Gjorde min sista vända på office igår. Jag fick en enorm bukett tulpaner. Alla önskade mig lycka till. Jag vågade inte säga tack för jag har hört att det betyder otur.

Morgonen började abrupt. En skarp knackning på dörren innan klockan ens var sju. En sömnig snubbe meddelade att man inte får duscha, stopp i rören. Ironin i att sen gå till skönhetsjobbet med smutsigt hår och sen skickas ut på uppdraget att intervjua en stjärnstylist, influgen från NY, med tre månaders väntetid enbart för att få håret fönat av honom.

Det första han sa var “du behöver den här” och så fick jag en liten reseflaska med torrschampo.
Jag gillade honom.

“Vad är ‘triangel'”?

Game ON!

Den svåra tiden

Snart kommer jag att intervjua mig själv här på Jazz, om den här svåra, introverta författartiden jag just nu upplever, då jag tvingas att gå på djupet hos mig själv, undersöka de mörka delarna av mitt inre bla bla bla.

Intervjun som var nödvändig.
Framför allt angelägen.

Snart kommer den. Och jag kommer att använda begreppet “inre resa“. Jag kommer att dra handen genom håret och prata om “en tuff tid“.

Men innan dess ska jag fila på ett embargo att presentera för min mor och min bror. Ett bindande avtal där de – mot någon form av kompensation (hembakade semlor?) förbinder sig att aldrig läsa min bok.

I morgon kör jag mitt sista gig/arbetsdag på halvtidsjobbet på förlaget. Blandade känslor, flyga utan skyddsnät etc.

Kvällen kommer därför att ägnas åt att baka paj.

Lyckad handviftning

I fredags besökte jag Cliff Barnes. Nej, jag tycker inte att det behöver någon vidare förklaring. Däremot poängterar jag gärna att man på Cliff haft samma låtlista varje fredag sedan tidernas begynnelse. Cp säger vissa, briljant säger jag. Att låta sig överraskas på dansgolvet är i mångt och mycket överskattat.

Vill man önska en låt – mot förmodan, eftersom Thriller, Så Klart och diverse schlagers redan är med på listan – så kostar det tusen spänn. Eller, nej, det kostade en tusing men det var så många som önskade så nu har man höjt priset till elva tuss.

Man får inte dansa på borden eller i fönstren, som man kunde förr. Däremot får man stå på stolarna om man vill. Och man dansar med fördel med händerna i luften. Sköna dudes i piké, svart skjorta och röd slips och ladies som dansar med händerna ovanför huvudet och böjda knän.

Utslag på den Hainerska party-o-metern? Fem av fem.
Party on, Cliff.
Party on.

Kärlek och andra brott

Läser Tomas Böhm och funderar på den destruktiva relationen. Sådär generellt alltså.
Min terapeut berättade en gång om krigsflyktingar som blir stressade och stissiga när de kommer till en lugn och fridfull miljö, de känner inte igen den. De vet inte hur de ska agera i den. När de flyttas till en stressig, bullrig miljö blir de mycket lugnare, den är mer bekant för dem.

Jag skriver ett kapitel om den destruktiva relationen idag. Den som bara sliter och drar. Den som lånar pengar, inte ringer, säger Skiter väl jag i och sen klappar en på kinden och säger Jag kan inte leva utan dig. Har du en hundring?

Det är ett viktigt kapitel, och ändå ett av de lättaste jag skriver. Svårare med fin, rak, ärlig kärlek. Faktiskt. Svårare att bryta ned i små beståndsdelar och nyfiket kolla på vad som håller ihop dem, vad kittet och limmet består av. Hur funkar det egentligen?

Böhm har några idéer, i boken. Det handlar om det gamla vanliga förstås, som kommunikation framför allt, sammanfogande intressen och projekt och en öppenhet för Det Egna.
Sånt är svårare ändå, att göra om till ord och berättelser. Det är mer känslor, blickar, världar och den där gesten som bara vi vet vad den betyder. Det kapitlet är absolut svårast.

Det destruktiva är så slitigt, där orkar man nästan inte med känslorna. Lättare att beskriva på så vis. Jag vet att mina gamla ungdomsidoler har sagt att det är mycket enklare att skriva en sorglig ballad än en riktigt glad låt, i synnerhet om kärlek. På nån slags intern utmaning skrev de därför Shiny Happy People som ju är hysterisk och som REM (därför?) vägrar spela på konserter. Jag förstår dem. Ur flera aspekter.