THIS is what a winner looks like!

Succélivet fortsätter. Jag har blivit så van vid det nu att det nästan kommit att bli vardag. Triumf på triumf. Självklart VANN vi filmquizzet igår. Något annat var väl knappt att vänta. Har helt glömt bort hur nederlag känns.

Happy V-Day everyone!

Alla hjärtans dag, hörni. Rosorna som skulle delas ut i klassrummen, den ultimata förnedringen. Jag fick en röd ros (kärlek) och en rosa “vänskapsros” i ettan i gymnasiet men sen gick det bara utför. Tills man blev vuxen nog att kunna lägga enorma mängder pengar på kommersiella ting och överkompensera. Köpa både till sig själv och alla andra i omgivningen alltså.

Jag har inget emot att go all in och talar idag gärna om för mina vänner hur mycket jag gillar dem. Att jag sen brukar få endast ett kort på alla hjärtans dag – från mamma – är okej med mig. Det finns andra dagar om året att motta kärlek på.

Typ.

Saknar detta (svetten):

Jag har tappat en del av min identitet nu när löpningen haltar (pun!). När jag inte kan flyga fram på löpbandet med knutna nävar och The Clash i lurarna.
Jag saknar att svetta ned tröjan så att det blir ett stort V på ryggen. Jag saknar att gå av löpbandet och känna mig fem centimeter längre. Jag saknar att känna pulsen dunka.

Jävla häljävel, du sabbar ju allting.

Det här är ett öppet brev till dig, Hainer-kropp: jag gav dig löpningens gåva, springandets magi. Du återgäldar mig med att ge mig ont i hälsenan. Jag tycker inte att det är schysst.
Och fuck you on du gett mig “hälsporre”. Det låter ju bara för töntigt. Som bältros eller skörbjugg. Alternativt ett slags kardborreband fast för panchon. I så fall kommer jag att straffa dig genom att äta en massa fett och socker så att du blir stor och orörlig så ska vi se om du tycker det är så mycket roligare.

(Cynikern: på vilket sätt skulle det skilja sig från hur du behandlar dig kropp idag?
På det svarar jag: meh!)

Aja, kan vi bara komma överens om att det är skam på torra land och att jag älskar att vara the running kind och ni måste fortsätta att se mig så. Jag står inte ut med tanken på att ni ska se mig som den fallne löparen. Hon som inte klarade hela varvet. Tro mig, jag klarar hela varvet. Men tyvärr är det inte upp till mig. Herr hälsena har bett att få lägga sig i. Well, herr hälsena ska få träffa Herr doktor nästa vecka, då kanske han inte är så kaxig längre. Miffo.

Bara för det spontanhandlade jag ett par docs idag.

“Lite höstiga kläder”

Själv är jag mer inne i en “äta-hamburgare-inte-gymma”-period. Fortfarande med hänvisning till hälen som vägrar ge sig. Har tid hos doktorn nästa vecka, så det är ingen så kallad tjockislögn som “bukspottskörteln” och “kraftig benstomme”.

Sprang tjugo minuter (ack! mina forna springtider är ett minne blott!) i torsdags på ren trots. Ta det här, häljävel. Den svarade med besked. Jag har mött min överman. Min överman är min fot.

I vilket fall som helst är det weird att varannan person man nämner “ont i hälen” för säger “hälsporre?” och varannan “tänkt om du sliter av dig hälsensan!”. En enkel exponering av deras inre glaset är halvfullt/halvtomt, om de i hjärtat har en positiv eller negativ grundsyn på livet. Att jag själv hoppas på någon cool diagnos som får mig att låta tuff och halta i en månad, gärna i samband med att det blir varmare och jag kan ha skinnpajen igen, placerar mig eventuellt i en egen kategori. Har inget emot operation, det skulle ge mig mer tid och möjlighet till att skriva klart min bok samt håva in stora mängder medlidande.

Scener ur ett frilansliv

Efterspel/outro

Som alltid kan man konstatera att om jag drack vore jag säkert helt olidlig. Så här dagen efter karaoken så är rösten fortfarande ansträngd, due to “ge allt” när jag sjöng Alive, samt konstant överrepresentation vid karaokemicken.

(Parantes: tyckte man Eddie Vedder var snygg en gång i tiden eller är det något jag fått för mig bara?)

Jag var som vanligt ivrigast i sällskapet och kickade igång typ först (med Born in the USA i vanlig ordning) och typ sist vilket alltså leder till konstaterandet att det är tur att jag inte berusar mig, som de andra i sällskapet. Hur dominerande hade jag inte varit då om lite “high on life” räcker för att ge mig damp?

Fick uppleva en dröm bli verklighet i och med att Anthem fanns med på låtlistan. Låten jag önskar jag kunde framföra. Låten jag i så fall skulle sjunga på en Idol-uttagning och bli nästa Susan Boyle. Publiken skulle, i vanlig ordning, himla med ögonen och bah Men kasta hipstern av scenen men sen skulle jag blända dem med paradnumret från Chess och inget öga skulle vara torrt.

Detta fick jag på sätt och vis uppleva igår. Vi var fyra pers i rummet vilket betydde en talang och tre jurymedlemmar som alla gav tummen upp, jag fick gå vidare.

Nästa steg är Didn’t we almost have it all.

Fredag är karaokedag

Här är mitt tilltänkta skivomslag, hoppas ok för alla! Det blir mest klassisk amerikansk rock, och lite småpunk.

Samma repertoar som jag tänker köra på karaoken som går av stapeln i morgon på utsatt after work-tid. Lagom med paus efter jobbet för att man ska kunna ta en burgare (rockmat!), men ändå tillräckligt snart efteråt för att man inte ska hinna sega ihop.

Har jag sagt att mina initialer är CASH?

Tjockisjobba

Att jobba hemifrån brukade inte vara ett hälsoproblem men har nu blivit det. På kontoret sitter jag visserligen ned hela tiden (halvtid på kontor numera) framför en dator, i ergonomisk oriktig ställning, men äter å andra sidan “ett rejält mål mat” och sedan inget mer under dagen. Zero snacks.

Hemma däremot, blir det idel pepparkakor, andra kakor och glass. Igår blev det extra glass eftersom jag bara lyckades springa i tjugo minuter due to min hälsena som vägrar sluta sabba. Och äter man glass bör man, som alla vet, toppa med grädde och maränger och på så vis trolla fram en marängsviss. Eller ska vi säga maräng suisse, som de säger på lokala lunchhaket Cassi.

Dilemma: jag får mer gjort hemma. Men jag blir fetare.
Jag får ingenting gjort på kontoret. Men jag håller mig borta från gotter.

Detta är ett problem.