Din tid på jorden

Googlar “estetisk tandvård”. Livet är för kort för att inte känna sig at one’s best.
Funderar på kall, äcklig sallad från ICA till lunch men tänker att livet är för kort för att äta äcklig lunch.
Går till Fältöversten för att handla finlunch. Fingrar på dyra knivar och tänker livet är för kort för att laga mat hemma med slöa knivar.

Jag har äntligen hittat ett carte blanche för alla mina livslögner!

Forever mute

Fuck, jag trampar ju bara i klaveret hela tiden. Folk är så känsliga. Ett skålpund hit och ett skålpund dit. Bäst att jag inte säger någonting. Allt jag yttrar ska vara genomtänkt och PK. Jag ska bli Harpo Marx. Nästa gång ni ser mig kommer jag att kommunicera enbart med en primitiv tuta.

Det kommer att stämma, det där det som är det värsta. I alla fall om ni ser mig på måndag för då ska jag tillbaka till tandläkaren för session två av fyra (!) vilket kommer resultera i en fet bedövning som gör att jag ser lätt missbildad/utvecklingsstörd ut och inte kan prata ordentligt.

Men hallå, hur kan du säga “missbildad slash utvecklingsstörd”? Det är ju förolämpande och totalt ignorant!

Alltså, ni ser. Bäst att jag inte yttrar mig alls. Någonsin.

Frenemies

Jag var precis med i en jouralisttråd där det började skojas lite eftersom en i tråden är korre i Afrika. Jag skrev “Hur många skålpund med ris måste jag langa upp för att köpa den?” (om en zebrafot) och konversationen dog.
Det var tre timmar sen.

Är det rasism att prata om “skålpund med ris” i Afrikasammanhang?

Jag fick för någon vecka också erfara den hårda vägen att man inte bör skoja om att någon är “bögig” på bild. I synnerhet inte om man inte har stenkoll på alla inblandades sexualitet samt eventuella humortankar kring denna.

Fåfängans pris

Här är mina nya, dyra 4000-kronorsglasögon bredvid mina gamla, billiga 1000-kronorsglasögon.
Antiklimax.

Gamla vänner, gamla fiender

Den är där hela tiden nu. Som en jobbig släkting man inte blir av med hänger den mig i hasorna. Även om jag utropade mig självständig, klippte banden och fick igenom en laglig skilsmässa så skulle släktskapet till ångesten fortfarande finnas kvar. Min arvedel, som det heter. Blodsbandet, det försvinner inte.

Men nu är det nytt år och hela det samlade klustret av minerade dagar mellan jul och nyår är förbi. Vår bästa tid är nu, sjöng Jan Malmsjö igår och jag sjöng med. Halvhjärtat visserligen eftersom inte ens Malmsjö såg ut att hålla med. Han såg faktiskt rätt sjuklig ut, rent av döende. Plus att han sa något i stil med “Den kanske inte stämmer men vi får i alla fall låtsas”.

Mitt hem är stökigare än någonsin. Jag brukar ju ha rent. Ju mer jag har att göra desto renare är det hemma. Nu är det stökigare än när jag var nyinflyttad. Det ligger barr på köksgolvet och soffan syns inte för att den är full med kläder och prylar som slängts hit och dit.

Jag lyssnar på Everything but the Girl. Jag lyssnade på dem jämt förr om åren. Och så försöker jag plocka undan julgrejorna (jag satte inte fram särskilt många i år) och hittar en låda full med gamla foton. En EBTG-rad fastnar. Don’t let your teardrops rust your shining heart.