Breaking news x 2

Golden Globe-snack i TV4s nyhetsmorgon.

Reflektion såhär i efterhand: fuck, jag börjar se mer och mer ut som min mamma.

Om så bara för en sekund

Jag såg My Week with Marilyn igår. Blev faktiskt riktigt rörd. Över den där känslan alla haft någon gång, när luften blir extra krävande men hjärtat extra fritt. När man vet – om så bara för en sekund – att det fanns något där, något gnistrande och öppet. Det kan inte bara varit ensidigt. Det är aldrig bara ensidigt, inte när det känns sådär. Inte när ögonen talar och kroppen svarar.

Den kan inte varit fantasin…Nej, det var en möjlighet och en chans!

Men nej, vad du hittar på, säger någon. Vad pratar du om?
Jag stod ju bara här.
Nej, jag vet inte vad du talar om säger personen.

Och man vet att de också känt det.

Man kan inte känna det från bara ett håll, det ligger inte i sakens natur. Den där elektriciteten. Den där kemin. De där sprakande, utsträckta små, små känslorna som är skillnaden i en blick och i en annan. Det händer bara mellan två personer som glöder exakt samtidigt. Som ställer en fråga med blicken, som leker med svaret i hjärtat.

Vaddå, jag tittade ju som vanligt.
Nej, det gjorde du inte.
Inte alls, inte på något sätt.

Säger man, tänker man, helt fruktlöst. För det finns aldrig bevis, det är aldrig en fråga om övertalning eller förhandling.
Och det är därför det är så svårt. Så ömt. Så förkrossande.

Igår rördes jag över det.
Igen.

Oh yeah…

Just det.

Jag ska presentera den här filmen på Göteborgs filmfestival sista lördagen i januari. Kritikerveckan. Jag har valt Dumbstruck som är en dokumentär om buktalare.
Eftersom jag är kritiker.
Och tillfrågad.
Därmed ärad.

Du vet att du vill se den.

Nördhunken

Ser trailern till Wes Andersons nya film Moonrise Kingdom och slås av att jag satsat på fel kort här i livet. Jag skulle flyttat till NY i tidig ålder och satsat allt på att bjuda ut mig till 2000-talets främste auteur och snyggaste nördhunk.

Jag och Wes har ju setts ungefär fyra gånger varav jag lyckats göra ett intryck noll gånger. En gång var vi till och med på middag tillsammans. Visst, det var väl tjugo andra personer där men jag lyckades ändå prata ganska mycket med hans kumpan Jason Schwartzman. Men ändå lyckades jag inte, för en enda sekund, intressera Wes. Jag var helt och totalt osynlig och det är här jag alltså borde satsat hårdare. Åkt på researchresa till Austin där han pluggade film, beställt skräddarsydda, lite för små kostymer hos Mr. Ned och övat på att ha slappare handleder när jag dricker cappuccino.

Jag gjorde allt fel från början.
Detta är årets första, stora insikt. Och nu lägger jag allt åt sidan för att istället satsa på att bli Mrs. Wes Anderson innan året är slut. Nyårslöfte.

Förbjuden sötma

Alltså, det förbjudna i att äta en semla i januari. Den dubbla synden, den dubbla njutningen. Man borde inte, man vet att det är fel. Men hur mycket lockar inte den knubbiga lilla godsaken med sin taffligt skylande lilla hatt?

If it is wrong to eat semla in January I do not want to be right.

(PS. Officiellt är jag såklart emot att semlor säljs innan februari. DS)

Snabb trendspaning

Körde den lätt utvecklingsstörda/min gamla historielärare-looken i morse efter ytterligare ett besök hos tandläkaren. Bedövning är den nya hipsteraccessoaren, de markerade glasögonbågarna har spelat ut sin roll. Jag kombinerade min förlamade läpp med en ironisk hipstertröja och fick därmed närapå rabatt inne på Sneakers n’ stuff.

Vad tar ni för muppen där i fönstret?

Mannen vid bordet bredvid har lockigt hår som slutar strax nedanför axlarna. Med en slapp handled för han det bakom örat utan att sluta stirra in i sin dams ögon med kärleksfull blick. Jag hör honom säga följande:

“Du är det bästa av manligt och kvinnligt i en och samma person”.

“Det känns som om du har studerat så många människor men ändå valt att vara du”.

“Jag tror att när män möter en så ultrafeminin kvinna som dig så känner de sig hotade oftast, som att de vill försvara. Men inte jag, jag känner inte det när jag är med dig”.

Hur jag lyckades äta upp min hamburgare? Jag vet inte. Antar att jag blivit immun mot idioti.

Everyday is like Sunday

Det här med att ha en vardag. Det här med att jobba på kontor.
Det här med att jag skrivit mer på boken nu, varav en tiondel under the influence av sömntabletter, i vanlig ordning.

Det kanske kan vara nåt.

Contagion-ångesten

Såg just första avsnittet av Black Mirror lite sådär sist på bollen i Weird Science-kretsar. Det finns med en ångestkänsla i programmet som är så påtaglig och så kännbar att jag fick lite ont i magen efteråt. När det går upp för huvudpersonen vad som krävs av honom, vad han måste göra. Alltså den ångesten. När man har hela världens ögon riktade mot sig och det måste bara göras annars är man fucked. Den ångesten.
Den är banne mig uppfriskande.

Klarheten

Mitt efternamn blir “Grover” på engelska. Direktöversatt från tyskan.
Alltså, det förklarar såååå mycket.