Jag är champagne

Någonstans vill man ju ändå vara en sån person som har ett fet svettrygg på gymmet. Idag var jag den personen. Jag var den med ett mörkblått, vått U på tröjryggen när jag klev av löpbandet och torkade mitt svettiga ansikte. Jag sprang varken snabbare eller längre än jag brukar, körde bara ett normalt löparpass, men jag inser nu att det inte hänger så mycket på det som det hänger på materialet på tröjan. Från och med nu kommer jag att springa uteslutande i melerade bomulls-t-shirts från American Apparel.

Vägde mig på Centralbadets våg förresten. Har inte vägt mig på flera år men vägde ändå några kilo mindre än jag minns. Uppfriskande! Övermodet ökade lite extra när en vän meddelar att en vän till honom frågat om jag var singel. Ha! Men, tillade min vän, det är ingen idé att fixa ihop er, det skulle vara “som att servera champagne till pytt-i-panna”.

Det får mig att längta till LA förresten. Jag saknar verkligen mitt andra egenadopterade hem. Som en familj man satt ihop på egen hand, istället för den man är född in i. Så är LA för mig och jag saknar min stad. Inte bara saknar jag värmen utan lugnet.
Lugnet? Det är ju en av världens största städer!
Just därför. Det finns ett hörn för alla. Och jag saknar lugnet. I kvarteren i Brentwood, längs stranden i Santa Monica, och på stråket där Urth Café ligger, precis under Wilshire, där solnedgången färgar hela gatan djuporange.
Kanske saknar jag det ännu mer nu eftersom jag kommit in i en bra skrivperiod, och LA har alltid varit bra för min skrivnerv. Jag kommer nog inte dit förrän i höst, men då, kära LA, ska vi rå om varandra länge.