Dags igen för a litte something we call blogga under the influence. Ja, det är Stilnoct-tider igen och min kreativa skrivarådra vaknar i samma takt som resten av hjärnan (och kroppen) somnar.

Gick hem tidigt från julbordet. Ja, julbordet. Det är ju ett känt faktum att det sämsta med att vara frilans är att man aldrig blir bjuden på julbord, men tack vare sommarjobbet på Acne blev det lax och hovmästarsås för Hainer i år trots allt. Synd bara att jag valde att gå till tandläkaren och bedöva halva munnen samma dag. Kunde inte äta någon lunch. Har fortfarande ont. Och en ny tid för samma plågsamma procedur (inflammationer 8mm upp i tandköttet, du vill inte veta) inbokad. Tjenare.

Men hey, vad är väl lite fysisk smärta. Den går över. Man ser ut att vara cp-skadad under tiden men det är ett flyktigt tillstånd, inte som det andra tillståndet.

Det var en fin dag sådär på det hela, en sån där dag då allting är fruset, inte bara marken. En kall dag. Händerna i fickorna och axlarna uppdragna. En dag då allt känns som ett avsnitt i en tv-serie som slutar med Bruce Springsteens I’m on fire och ett collage där huvudpersonen åker buss, ensam, saknande, vemodig och full av misströstan. Sen kommer eftertexterna.

En sån där dag då jag tänker att här går en tjej, alltså jag, som inte lyckats med ett enda förhållande. Inte ett enda. Uppenbarligen och faktiskt.
Jag blir inte bitter eller nedstämd av tanken. Jag konstaterar det bara. Hör Andy Williams sjunga i lurarna och tänker men tja, det finns ju många som misslyckas med sånt, man måste antagligen inte vara en olidlig person för att det ska vara så. Jag tror inte jag är elak eller omöjlig. Men jag är uppenbarligen handfallen, eller bara inte bra på det. Eller något annat som jag inte vet.

Det faller lite snö, jag drar ned mössan lite mer över öronen.

Lou Reed sjunger om en perfekt dag han hade en gång och sådana har jag också haft, till och med nyligen, och sen försvinner de. Det är väl skillnaden kanske, mellan mig och De Andra, de som Lyckas. Jag kan inte hålla kvar dem, de flyr iväg. Han sa att han ville men sen gick han.

Tänker lite på det under julbordet faktiskt. Det ligger fortfarande där hos mig då, medan jag äter sillen och Västerbottenpajen. Jag har inte klätt upp mig särskilt, det vimlar av massa snygga Acnemänniskor i lokalen. Det måste vara ett företag med en väldigt snygg genomsnittlig personal. Vissa av tjejerna har hår man annars bara ser i reklamfilmer. Vissa av killarna ser ut som franska fotomodeller. Jag har jeansskjorta, det enda plagg jag alltid känner mig hemma i. Men idag känner jag mig obekväm.

Så tuggar jag lite på tanken igen. Den känns nästan lite befriande faktiskt. Jag kan inte den här grejen, uppenbarligen. Jag kan inte sporta heller, jag har uselt lokalsinne och dålig motorik. Och så är jag dålig på förhållanden. Därför spelar jag inte i lagsport, därför satsar jag inte på dans. Och därför, tja, tackar jag för mig och går ut i det kalla, frusna vintermörkret och går mot tunnelbanan. Frusen andedräkt, axlarna uppdragna och Bruce Springsteens I’m on Fire i lurarna.

Det är så det är.

Det är så det är.

• Postad 2011-12-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None