Intervju med journalistlöftet Erik Bredhe om månen vs. Internet! Exklusivt för Jazzhands

Erik! Vad är det jag hör om att du brukar börja intervjuer med Jonas Brothers med frågan “Internet or the moon”?
– Allt du hört stämmer! Frågan funkar skitbra, det blev värsta grymma stämningen och efter intervjun sa Joe Jonas att jag hade ”cool gears”. Hur ska jag kunna sluta med frågan efter nåt sånt? Det hade inte du heller gjort!

Varför gör du såna vansinnigheter för?
– För att du sa åt mig att göra det. Jag chattade med dig en kväll och var nervig inför nån intervju och du sa ”Erik, fråga dem ’Internet eller månen?’ Det är värsta grymma isbrytaren.” Jag sög åt mig allt som en svamp då, jag tycker ju du är grym! Varför låtsas du nu som att du inte tyckte frågan var asnice och gör narr av mig?

Men minns du inte var frågan kommer ifrån? Den ständigt förvirrade ryska journalisten som alltid var med på junkets frågade Chris Evans detta på junketen för Sunshine. Kommentar?
– Det var som sagt du som tipsade, du sa aldrig någonting om en ryska. Men frågan blir för mig inte ett dugg sämre av att det var en förvirrad ryska som drog den första gången.

Man kan säga att du dragit det hela ett steg längre, du har gjort det till en legitim fråga, en livsstil?
– Sure. Jag ställer aldrig frågan på något ironiskt vis eller så. Jag ställer den som första fråga och spänner ögonen i de jag intervjuar. Men när jag tänker på det … de flesta blir nervösa och ingen is bryts. Det kan vara så att det blir så bra stämning under intervjun för att det inledningsvis blir så konstig och oskön stämning, men efter tio minuter blir mina intervjuoffer typ dubbelt så avslappade för att de upptäcker att jag inte är så cp de trodde jag var.

Önskar du i hemlighet att fler gjorde som du eller vill du ha den här guldklimpen för dig själv?
– Jag vill ha guldklimpen själv, givetvis.

Önskar du i hemlighet att någon ställde frågan till dig?
– Nej, den är för svår! Hihihi, och rolig!

Du har ett uttänkt svar eller hur…?
– Da! Jag väljer internet! Alla jag frågat svarar månen för de ska va så fucking romantiska. Jag svarar internet! Det tror jag att ryskan också hade gjort.

The Betting Game

Ni vet den där känslan när personen bakom i biosalongen plötsligt Cape Fear-gapskrattar under filmens sista, blodiga klimax i en annars helt tyst salong? Den känslan upplevde jag igår.

Jag och Mattias köpte biljetter till festivalens surprisefilm och engagerade oss i ett avancerat betting game om vilken film det skulle kunna vara, vi hade en hel lista och bockade av en efter en med hjälp av alla ledtrådar vi kunde hitta. Efter att ha (tvingats) röstat bort The Rum Diaries och My Week with Marilyn så dök bubblaren Sherlock Holmes upp i vårt medvetna. Blev uppspelt bara av möjligheten men hade ändå siktet inställt på nån trist arty, asiat.

Men det blev varken eller. Den blev The Devil’s Double, en bortglömt straight-to-DVD om en karl som tvingats agera Saddam Husseins bodydouble under dödshot. Based on a true story!

Det som var anmärkningsvärt med den var alltså killen bakom mig i salongen. Dude i keps. Tyst under hela filmen, precis som alla andra (det var inte en komedi direkt, om jag säger så). Fram till filmens ganska blodiga slutliga klimax. Då skrattar han högt i salongen och slutar inte. Han skrattar högt, han skrattar mad man’s laughter. Han njuter.

Och det skrattet förföljer mig än idag.

Mina två cents…

…om live-tweets går att läsa här, i dagens Metro.

Upp med ridån!

Idag kickar de igång. Gigen. Showcasen.

Som en musiker på turné värmer jag upp. Igår sprang jag en halvtimme på löpbandet (bestämde mig för att hur länge det där aset på löpbandet bredvid mig – han som tog min maskin – än skulle springa så skulle jag springa längre än honom. Det gjorde jag också så man kan säga att jag VANN). Åt sallad till lunch.

Idag är mitt första av kommande jag-vet-inte-hur-många-typ-åtta-gig på filmfestivalen. Jag mjukstartar med ett litet Skype-samtal (!) med Miranda July efter visningen av The Future kl. 21 ikväll. Kan bli svårt pretentiöst, kan bli sjukt charmigt. Only time will tell.

Luft?

Oh rastlöshet, where art thou

Rastlösheten, oh, rastlösheten. Hur botas du? Ska jag ta med dig till gymmet och på löpbandet? Jag tror jag gör det. Då kanske du lämnar mig i ifred för en liten stund.
Du förstår, min gamle vän och ovän, att jag börjat gilla att springa på löpbandet. Däremot gillar jag inte dig, rastlöshet. Varför lämnar du mig inte ifred?

Är det förresten okej att…

…skryta/locka med att man kör äkta “plantagemat”?
Straight outta plantagen.
Jag vet inte, känner mig kluven.

…och så ett kryddmått soja…

Jag har världens tråkigaste undermedvetna. I natt drömde jag att jag lagade boeuf bourguignon, från scratch to finish, så att säga.
“…och så skär jag löken…”
Mitt undermedvetna är the Utbildningsradions dagteve of undermedvetna.

Nonch

“Vad brun du är!” utbrister filmfestivaltjejen.
“Texas”, svarar jag.

Dagens kanske mest nonchalanta meningsutbyte. Från min sida, alltså.

Döden i vitögat

Min rädsla för byxor med resår tar sig mer och mer desperata uttryck. Köper asdyra skor. Alltså verkligen asdyra. Men vad ska jag göra, gå barfota eller?
De ger mig skavsår. Så nu rultar jag omkring på Södermalm i nån slags haltande stil som får mig att se ut som en cripple. Försöker uppbåda en slags hård attityd så att folk ska tro att jag gjort mig illa i en hård basketmatch eller nåt liknande.

“De kanske tror att du är gravid istället”, föreslår A.
“För att jag haltar?”
“För att du rultar”.

Fuck that. Jag rultar inte. Jag haltar, som bara en tuff motorcykelbrud/rodeobrud/basketspelare kan halta. Aldrig att jag skulle avslöja att jag köpt asdyra (alltså verkligen asdyra) Marc Jacobs-skor som skaver. Aldrig. Hellre gravidrykten i så fall.

I vilket fall som helst: fail.