Ironi

Det finns alltså en chans att jag är glutenallergiker. Äter en fralla, får ont i magen inom fem.
Men alltså, jag vägrar.
Våga vägra glutenallergi.
Jag går inte under några omständigheter med på detta.

…eller att någon som fortfarande har glutendebatten på DN På Stan i färskt minne kommer med ett “vad var det jag sa”.

Relief/Relief

Minns plötsligt och spontant gumman och gubben som pratade förbi varandra på tuben för länge sedan.

“Minns du hur god den var, svampstuvningen som jag brukade göra i Berlin”
“Vasa?”
“Berlin”
“Jaså Berlin, ja”
“Den var så god”
“Berlin. Berlin, ja”
“De berättade igår förresten att de renoverat köket så fint, ser du”
“Vasa?”
“Köket”
“Jaså köket”
“Ja, de hade en relief”
“I köket, ja”
“I köket. En relief, alltså med reliefbokstäver. Det stod Carpe Diem”
“Vasa?”
“Reliefer”
“Jaså relieffer!”

Osv osv i all oändlighet.
Det är egentligen allt jag har att säga om mänskliga relationer. Allt finns där.

Att nära en liten svenne banan vid sin barm

…har aldrig varit lättare än nu. Äntligen är den här – tacosmaten för barn!!!

Jag älskar att mina bloggläsare som bevakar ämnen såsom taco åt mig och sedan tipsar. Bloggläsarnas kärlek min belöning.

En konversation på restaurangen igår

Medelålders man med pikétröja. Sitter bredbent. Armbågarna på bordet, händerna i kors.
Medelålders kvinna i vit blus. Rosa läppstift, mun med nedåtgående mungipor.

Han: “Jag säger dig att om tio år är det inte en jävel som tatuerar sig”
Hon (förstrött): “Tror du inte?”
“Nej. Det är en fluga det där. Tokerier. Om tio år är det helt förbi, och då sitter de där med sina märken”
“Jag såg att man börjat sälja på interNETT, såna där kit så att man kan tatuera sig själv”
“Vansinne”
“På interNETT hade de det”
“Vansinne”

Servitrisen kommer in med två enorma portioner schnitzel. Det blir en diskussion om maten, där kvinnan hävdar att hon beställt fisk och inte schnitzel. Det slutar med att servitris två kommer ut och pratar och säger att hon bara uppfattat en beställning på två schnitzlar men ber om ursäkt, tar ut maten och ber att få komma med fisk. Hon försvinner.

Han: “Tja…”
Hon: “Det blir ju alltid såhär..”
Han: “Man ju räkna med sånt”
Hon: “Ja…man ska inte gå ut och äta egentligen”
“Nja…”
“Kanske en gång om året”
“Nja..”
“En gång om året, så blir man inte så besviken”
“Du har en poäng i det, det har du”
“En gång om året ska man gå. Högst. Inte mer”
“Jo, en gång om året är bra. På sommaren kanske?”
“Ja”
“Ja”

Tystnad.

Den stora nedräkningen

Jag intervjuade en fotograf nyligen, för Plaza, som fotar “stora, abstrakta stadslandskap”. Han sa att “livet är för kort för att bara levas i Stockholm” och trots att det låter ganska douchigt så håller jag med honom. Det är väl ingenting alla kan leva efter (Nisse i Bagarmossen etc) eller ens vill, men jag håller med. Plus en på den.

Funderar på en kurs i fotografi för att kunna sälja in sköna reserep och bredda min försörjning. Fick en mäktig proffskamera av min proffsbror när han var här. Femton kilo tillbehör fördelade på blixtar, stativ och objektiv. Det borde kunna gå.

Jag vill inte tillbaka till junketträsket, jag har tagit mig ur det där nu. Filar fortfarande på den stora junketboken, älskar miljöerna och folket, är glad att ha varit en del av cirkusen men den tiden är över. Nu är det mer dags för Paolo Coelho-doftande filosofiska betraktelser från Korsika, typ snarare än uppstyltade citat-jakter i storstäderna. Längtar efter öar, vill till Shetland, Färöarna och Gibraltar. Gärna Sandwichöarna och Påskön också.

Fotokurs it is.

Teve = luffare

Att jobba med teve har gjort mig till mer av en vagabond. En luffare, om man så vill. Men mest vagabond. En som, så fort det är möjligt (= efter jobbtid) drar stora andetag av frihet och ansvarslöshetens sötma. Jag har inte duschat lika frekvent som jag brukar och igår åt jag stora slevar av kantarellsås. Jag vet inte hur det här ska sluta. När mitt vikariat går ut är jag antagligen redo att göra mig av med alla mina världsliga ägodelar och ge mig av ut på vägarna igen. Mina tänder är vid det laget gula och fallfärdiga, mitt hår är tovigt men jag kommer att känna att jag lever. Jag lever!

Hälsa gärna, när jag visslandes och barfota går förbi ert hus, på väg mot livet.

Baksidan av myntet

Tevejobb innebär dåliga lunchvanor. Trist. Idag åt jag enbart kolhydrater, och fettig sås, bredvid Mona Sahlin.

Mer tv

Teve-jobbet mer avancerat denna vecka. Telefonsamtal, faxnummer och artiga myndighetsbrev till agencies i USA. Användning av ord som “utmost” och “therefore”.

Och som en följd av detta sämre matvanor. Allt är sommarstängt (näringsidkare kring Karlaplan! Ni tänker fel!) så lunchen blir en kamp mellan latheten och den dåliga smaken. Igår blev det sallad från Panini som smakade “stekt babianröv” enligt kollegan Sofia. Jag skriver under på det. Plus en på det, med andra ord. Idag spaghetti med den distinkta smaken av storkök i offentlig miljö. Påföljd: uppknäppt knapp i jeans.

Karlaplan, jag trodde du stod för lyx. Jag är besviken.

Mina civila rättigheter

Okej, det sitter en man bredvid mig på uteserveringen. Han har knutit sin vindjacka om magen. Inget fel i det, han har väl rätt att knyta sin vindjacka om magen som alla andra. Men han röker en cigg och han stönar. Han ger ifrån sig stötande, obscena ljud.

Även det kan stå ut med. I alla fall ett litet tag till. Han verkar ha druckit upp sitt te så förhoppningsvis är han “på gång”.

Mitt bord, bredvid hans, är fullt med någon tidigare gästs efterlämningar. Tomma glas, en halv macka på en tallrik. Jag bryr mig inte. två små söta småfåglar hoppar upp på bordet och norpar av brödet. Jag tycker det är kul, och tar upp min iPhone och fotar dem. Jag zoomar och får in några schyssta bilder på glada, hungriga fåglar. Tills mannen bredvid schasar bort dem med “Jag gillar inte småfåglar”.

Okej, säger jag, sånt får man väl respektera. Då tänder han en cigg, och röken gör mig illamående. Sen sätter han igång med sina stönande ljud. Men sånt kan man väl inte klaga på. Det är antagligen någon form av tics.

Men jag gillar ju småfåglar, och jag gillar inte ciggarettrök. Hur ser mina rättigheter i en sån här situation ut?

Jag jobbar med TEVE!

Okej, nu har jag bara varit en vecka på jobbet så jag kanske inte har hela bilder klar men än så länge är jobb inom tv ganska soft. Som researcher får jag halvligga på skrivbordet, framför datorn, om jag vill, medan jag scrollar Flashbacksidor och använder mina välutvecklade skills att snabbt kunna avgöra om det är en tråd som är värd att följa eller inte (MERIT!).

Jag har fått en egen mugg. Den är röd.

Jobb är inte så dumt ändå. När man vet att det är tidsbegränsat.