Oscars nya kläder

Första parfymen från Oscar de la Renta kom 1977. En klassiskt damig blomdoft som du säkert känt på någon stram Östermalmslady i sextioårsåldern, som burit den i trettiofyra år nu och inte ser någon anledning att byta. En ganska skarp parfym som luktar vita blommor och sjuttiotal. Gardenia och jasmin främst, och nejlika.

Parfymen heter Oscar och du har med all säkerhet också sett flaskan som i det närmaste är att betrakta som ett tidsdokument numera.

Nå. Parfymen är inte dålig, inte alls (den vann FiFi-priset 1978, alltså parfymvärldens finaste pris), men den känns i mångt och mycket daterad. Även om den på sitt sätt påminner om något ur Chanels damigare del av parfymutbudet vill vi inte dofta stark blomsterträdgård idag. Något som Oscar också insett och därför gjort en uppdaterad version av den som heter Esprit d’Oscar.

Att de la Renta är född på dominikanska republiken är något som satt spår i honom. Oscar gjordes med tanken på daggdropparna på blombladen i barndomens trädgård. Den innehåller ylang-ylang som växte där och så vidare och så vidare.

De där västindiska dofterna och färgerna är något han aldrig kommer ifrån, det har verkligen satt sina spår. Kanske är det därför han gör så färgsprakande aftonklänningar? Jag vet inte. Men jag vet att han designat för både Balenciaga och Lanvin, så han är ingen att fnysa åt.

Han har gett ut en knippe parfymer under åren, alla med mer eller mindre anknytning till hemlandet. Flaskor som ser ut som blommor och heter saker som Island Flowers, Pink Lily, Tropical och Red Orchid. Ja, ni förstår.

Men det är Oscar som levt kvar, och troligtvis kommer också Esprit d’Oscar att stanna hos oss. Den är nämligen mycket bra. Det är en elegant doft för unga damer, ett alternativ till Chanels yngre dofter eller Diors blommigare och tyngre (som J’Adore). Den är blommig som originalet med mycket lekfullare, yngre och friskare. Och framför allt mycket lättare. Den tunga gardenian och jasminen har ljusats upp av citron, apelsinblomma och iris, vilket gör den mycket mer modern. Se det som att damigheten bytts ut mot kvinnligheten. Viss skillnad.

Flaskan lät han också få en makeover. Dottern Eliza fick ta hand om den saken, och hon gjorde ett bra jobb. Flakongen är elegant, damig, flott och har en kork av kronblad – med en liten, daggfräsch droppe på. För att vi inte ska glömma pappa Oscars trädgårdar på dominikanska republiken, givetvis.
Men det kanske vi gör, för visserligen finns lite exotisk paradisö med i doften men mest av allt luktar den debutantbal och apelsinlund i Kalifornien. Bli inte förvånad om Blair i Gossip Girl använder den i någon scen.

Frilansoket

Nationaldagen firas med att stressjobba och packa. Tre dagars Frankrike-vistelse väntar. Någon måste ju testa det här spa-stället åt er. För Sverige i tiden!

De RÄTTA anlendingarna!!!!

Jag har sett den svenske mannen. Han är rödhårig, har igenknipt mun, för stor, stickad mössa och en rädd och ledsen blick som ska verka hård. Han står i dörrvaktsposition, med benen brett isär.

Jag har sett Bachelorette.

Jag vet att min vän Kristofer Ahlström håller med mig när jag säger att i all sin tråkighet är det ett intressant och omdefinierande program.
Alltså intressant därför att den vrider realitysåpan ännu ett litet kvartsvarv. Här har man till exempel castat på ett sätt vi vana realitytittare är hyfsat ovana vid. Man har inte stereotypt försökt kvota in “personligheter”, eller trubbelmakare. Tvärtom, här har vi ett gäng så slätstrukna och opersonliga människor som möjligt. De som i kontaktannonserna i lokaltidningen skulle bedöma sig själva som “snygga enligt andra” och med “allmänna intressen”.

“Vad gillar du? Vad är du intresserad av?”
“Jag har allmänna intressen”.

Nå. En catchphrase har visserligen yttrats, nämligen “Jag är inte här för att skaffa vänner”. Men annars är det ganska mycket nya spelregler. Och här kommer det kanske viktigaste vi lärt oss denna säsong av Bachelorette – det fulaste man kan göra i reality-tv just nu är att ställa upp av fel anledningar. Det får man höra gång på gång – faktiskt sedan avsnitt ett – att den som är här av fel anledningar kan åka hem. Direkt.

Och det är precis vad som händer. “Jag kände inte att han var här av rätt anledningar”.

Idag fick killen som var där av rätt anledningar ändå åkte hem för bacheloretten Frida kände inte lika mycket attraktion till den rödhårige brandmannen som till säljaren Sebbe, glidaren Christian och Tobbe “med de fina ögonen”.
Synd.
Stefan verkade ändå reko. Och han påpekade, det sista han gjorde innan han åkte ned för rulltrappan på Arlanda, att han faktiskt hade varit där av rätt anledningar. Till skillnad från Christian.

Och sen kom det tårar i Fridas ögon.

Utväxt, schmutväxt

Alla vi som går i färga/inte färga-tankar: låt oss blicka mot Pixie Geldof.

Pixie Geldof räds inte mörk utväxt. På London Fashion Week hade hon inga problem med varken lugg eller hårfärg på utväxt. Med rätt attityd kan man pull it off, uppenbarligen. På den fronten är Pixie ett föredöme för oss alla. Heja!

(Ps. Älskar läppstiftet. Vet inte vad det är med det är mystiskt lik något ur Lancômes L’Absolu Nu-serie, tycker jag)

Photo: Lia Toby/WENN.com All Over Press

…och här är bilden på mig och Gus van Sant igen.

Solstungna läppar – det kan hända dig!

Det här kan tyckas som en trist produkt att tipsa om så vi håller det kort. Decubal Lips & Dry Spots är en supersuperfet salva som passar utmärkt såhär i soltider när läpparna (faktiskt) kan bli röda och lite brända ut de där första, optimistiska dagarna i solen på uteserveringen.
Salvan är oparfymerad, parabenfri och har en mäktig fetthalt på 99% (!). Luktar och smakar absolut ingenting, och är finfin för torra nagelband på både händer och fötter.

Kostar 65 kr på apoteket.

Låt oss hoppa på den här kryssningsbåten till italienska Rivieran, darling!

Vaknar tidigt av att en liten, liten clementin faller av det märkliga clementinträd jag köpt, och som nu står på fönsterblecket och vill ha uppmärksamhet.

Envisa rackare.

Jag tar upp den lilla, lilla mini-clementinen och luktar på den. Då minns jag att jag är kär, i Escale à Portofino från Christian Dior. Det är en vad man skulle kunna kalla för en “delicious scent”, alltså en som stimulerar aptiten, som är så härlig att man vill äta den.

Escale à Portofino är en av flera parfymer i Diors serie som går in under något övergripande rese-tema, där dofterna luktar som exotiska, glamorösa, klassiska eller bara inspirerande resemål man tar sig till med ett kryssningsfartyg (underbart nuschat, jag vet). Italienska rivierastaden Portofino doftar, förstår man, bergamott, apelsinlund och vita kaklade hus vid kusten, där en och annan salt bris sveper in ibland om man har tur.

Doften kom 2008 och var tänkt som en sommarspecialare. Den blev så populär att de släppte den i år igen, i sedvanlig elegant Dior-flaska. Det är tänkt att alla i kryssnings-serien ska ha samma, sköna Great Gatsby-flaska.

Det är svårt med eleganta citrusdofter nu för tiden. Jag anser att skulden till stor del ligger hos rengöringsmedlen och diskmedlen som någonstans fått oss att associera citron med tråkiga saker som städning och disk. Det är också relativt lätt och vanligt att kasta in lite fresh citron i en doft eller en cologne och kalla den “sommarfräsch” eller “frisk”. Det är svårt att hitta den där citrondoften som är både söt, sur och nyanserad.

Palermo, från Byredo är ett bra exempel, den är apelsinfrisk men med darrande undertoner av musk och ros som gör det hela lite mer spännande. Eau Savage från Dior är ett annat bra exempel, en herrdoft med sirlig citron men med maskulina inslag av trä. Har man luktat på den en gång glömmer man den inte. En av de bästa colognerna alla kategorier. I toppen bland de friska citrusdofterna ligger självklart också Guerlains mästerverk Jicky, den absolut underbara citronkompositionen med uppbackning av mystisk patchouli, murrigt läder och sensuella tonkabönor. An asbolut must.

Var var jag? Just det, Escale à Portofino. Elegant som en vit aftonklänning som sveper över ett marmorgolv på en välgörenhetsgala en ljummen kväll på Rivieran. Samtidigt, som sagt, läskande och aptitlig som ett glas färkpressad lemonad. Tror inte detta är doften av den italienska Rivieran så mycket som det är doften av en sommarbal på det franska slottet, där alla kvinnor bär pärlor och någon glider ned för en lång trappa och alla tappar andan. Mer så.

Jag tog den på mig idag och av någon slags ren reflex satte jag också på mig ett tjockt guldarmband och ett diadem. Parfymer som har den effekten gillar jag ju såklart automatiskt och våldsamt.

Den officiella hipsterförklaringen

Okej, då var man officiellt hipster då. Idag gick jag med raka steg in på Hattbaren och kom ut med en Panamahatt. Det står i den med stora bokstäver att den är “genuine”, och på en medföljande lapp läser jag att den är “vävd för hand av hantverkskunniga infödda ecuadorianer”.

Det är så jag föredrar mina hattar. Handvävda av infödda ecuadorianer. Jag bär helst inte andra typer av hatt.

Det innebär väl antagligen att jag är hipster då. So be it.

Har intervjuat Sofias mamma, Eleanor Coppola nu. Grymt. Ett steg närmare fulländningen. Nu måste jag supersnabbskriva artikeln för Fotografiska museets tidning. Hennes utställning Circle of Memory kommer dit.

Jag går givetvis dit i hatt.

Mythbusting!

Jag har också fått höra att man blir fläckig/flammig av parfym på sommaren. Vad tror du den myten kommer från?

Man man verkligen, verkligen ansträngde sig så skulle man nog lyckas få fläckar. Alltså om man åkte till ett riktigt solgassande land, säg Egypten eller Aten mitt i juli, och la sig på stranden, tog upp sin flaska Jennifer Lopez Glow och sprayade handlederna, och sedan låg där på handduken med handlederna upp mot solen, och pressade en stund för att sen spraya lite till och sen lite till – ja, då kunde man nog få fläckar på huden, tror jag.

Parfym innehåller ju till stora delar alkohol och det är ju “flammable” alltså det kan fatta eld, det är värmekänsligt. Så visst, det är väl inte taget ur luften men det skulle krävas stora mängder parfym och sol för att verkligen få fysiska men.

Med det inte sagt att det är helt riskfritt och okej med “vanliga” parfymer i solen. De kan ju påverka på annat sätt, som att uppföra sig konstigt och nyckfullt, och vet man med sig att man blir varm, ska åka till ett varmt ställe, ligga mycket i solen eller liknande (eller kanske tenderar att få väldigt torr hy om sommaren) så kan man skippa den vanliga parfymen och köpa en summer edition utan alkohol istället.

Stora, feta munkar med hål i

Munkbakningen, the re-cap: Busenkelt. Alltså verkligen busenkelt. Och det där med att koka saker i olja är en barnlek, det kokar ju men det stormkokar ju inte, utan puttrar bara lite hotfullt. Munkarna bränns bruna och fina på någon minut. A kom förbi och konstaterade att “det luktar konditori” hemma hos mig. Jag tackar oljan.

Jag körde några munkar utan socker, alltså utan att vända dem i socker. Då smakar de i stort sett ingenting, bara lite svagt av frityr. Det påminde mig visserligen om Bob’s Donuts på Farmers Market i LA vilket gjorde mig tårögd, men det är ändå ingenting jag rekommenderar. De ska vändas i socker and lots of it. Då blir de fulländade och smakar som en bit av himlen.