I didn’t know I was looking for riddare/asagud until I found you

Jahapp. Då sitter man här igen då och känner tomheten som bara sista avsnittet av en säsong av en älskad teve-serie kan lämna.

Game of Thrones, alltså. Ja, jag är lika förvånad som ni.  Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sånt tjafs. Men nu sitter jag här och funderar på vem jag allra mest vill ha som wallpaper på datorn – Rob Stark eller Jon Snow.

Efter den DRABBANDE kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna DRABBANDE kärlek jag nu känner till dessa två ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sån som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svårt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i två riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkar sidan med Game of Thrones-släktträd och laddar ned bilder på riddare. Vem är jag egentligen? Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Och nu, efter det OMSKAKANDE sista avsnittet av säsongen så känner jag återigen den där oroliga känslan. Den där osäkerheten, som efter en bra säsong av 24. Kommer vi ses igen? Kommer vi göra varandra besvikna eller vågar man hoppas…?
Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teve-serie igen och låta sig falla hejdlöst. Det brukar röra sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.