…för fyra år sedan trodde man inte att man skulle kunna leva normalt någonsin igen. Eller jo, det trodde jag, men jag tänkte att det skulle ta flera, flera år. Fem, tio, femton.

Och det kanske stämmer.

Jag har väl levt okej på senare år, även om jag ibland ser en bekant profil eller siluett och börjar gråta. Det hände bara härom veckan, jag var på ICA och handlade stressigt ihop en stressig middag. Såg en man som hade pappas gubbfigur med mage och allt och jag började gråta. Ställde mig vid hyllan med städprylar, satte på mig solglasögonen och stod där och samlade mig ett tag.

Men äsch, det där är ingenting. Förut hände det ju flera gånger om dagen. Sen någon gång om dagen. Sen ett par gånger i veckan.
Så det där är ingenting.

Det var ju inte bara sorgen, skräcken, förvirringen. Det var ju ensamheten också. Och samboskapet som övergick till ensamboende i samma veva. Allt det där hänger ihop, och då var det bara en stor bubbla av förtvivlan.

Jag trodde inte då att jag skulle kunna sitta här, såhär i midsommartider, och till exempel glädjas åt att jag fått ett skönt sommarjobb. Glädjas!
Men det gör jag.
Det blir bättre. Det blir alltid bättre.
Till slut.

Glad midsommar.

• Postad 2011-06-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None