Det är 60 mail i mailboxen. Jag kollade med flit inte mailen i Paris. Sånt stressar bara. Jag ska lägga ned stress.
Ett par av dem är jobberbjudanden. Jag slutar aldrig att bli förvånad över det. Jag tänker att man börjar bli till åren, att det finns så många unga förmågor därute som gör saker bättre än trötta, gamla jag. Nu slutar väl jobben att trilla in när som helst…kanske ska man skicka CVn (har jag ens en CV?) till Electrolux eller nåt för att försäkra sig om att man får råd att betala hyran även nästa år.

Man borde flytta ut på landet, egen täppa….bla bla bla…sluta försöka hänga med i storstadslivet som vore man en ung snärta med friska ben.

Bla bla bla… Mardrömmen är ju ändå att bli en sån där övervintrad reporter/kritiker (inga namn) som beskriver alla filmer som “gripande” och sen sover vidare. Tänk om man blir sån. Utan att ens märka det själv. Plötsligt sitter man bara där i biostolen och halvsover. Märker dem att jag halvsover? Jag skriver att filmen är gripande så är jag fri från alla misstankar.

Så när jag öppnar mailprogrammet och har 60+ mail, sorterar bort skumma inbjudningar och pressutskick, och har kvar tre intressanta jobbmail..så blir jag förvånad, ödmjuk och jävligt stöddig. På samma gång. Och det är en känsla jag unnar precis alla.

• Postad 2011-05-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None