Under en annan himmel – en klagosång för den som orkar

I natt hände det igen. Jag vaknade och grät.
Det händer ibland, nu var det ett tag sen. Det är drömmarna, alltid samma. Det är de som gör det, som gör att man vaknar och gråter.

Jag trodde inte man kunde drömma samma dröm om och om igen. Jag trodde det var en filmgrej. Eller något för romaner, kanske något för poliser som ständigt tänker på det där sista fallet de aldrig kunnat lösa. Ser kollegan ramla ned för taket om och om igen. Men då är det kanske ingen dröm, då är det väl mer en inre syn, en slags bearbetning av en faktisk situation.

Det är väl min dröm också kanske. Alltid står jag där, alltid försöker jag rädda eller förhindra att det händer, men så händer det i alla fall.

Kollar på väckarklockan, den lilla rosa. Tio över fyra.

Den där lilla väckarklockan fick jag i present för en massa år sen. För att jag skulle känna mig trygg på mina resor, sa han som gav den till mig. Jag tänkte att han menade att det skulle vara tryggt för mig att veta att jag inte skulle försova mig. Jag alltid är så rädd att försova mig. Ibland drömmer jag att jag missar att gå till skolan, så får jag börja om igen medan alla andra går vidare.

Kanske tänkte han så. Men nu undrar jag om han inte menade något annat. Trygg som i någonting hemifrån. Trygg som i något som påminner om att man inte är ensam. Kanske. Eller så tänkte han på att jag inte skulle oroa mig för att missa planet.

Tio över fyra är klockan och jag är vaken. Jag ligger i sängen tung och omöjlig och torkar ögonen som är både trötta och blöta.Tänker på artikeln jag läste om att man sover bättre om det är helt mörkt i rummet. Är det därför jag inte kan somna om? Jag tänker på persienner. Vad kostar persienner. Men de är ju så fula. Måste jag ha persienner. Tydligen ska man bli tjock också, om man inte sover i mörker, det stod i samma artikel.

Vad håller jag på mig? Jag ligger kvar tung och omöjlig. Och tänker omöjliga tankar.

Tar på mig tunna morgonrocken, sätter mig i köket och stirrar ut genom fönstret. Klockan i köket visar fem i halv fem.
Sitter där och stirrar och funderar på vad som är bäst, att lägga sig igen eller helt enkelt stiga upp.

Lägger mig igen och känner att huvudet är tungt. Drömmen kommer igen. Vaknar och så börjar en usel dag. Nu är den i alla fall slut. Godnatt.

Allvarligt!

Ska du åka till Australien snart? Känner du någon i Australien? Är du i Australien?
Gud, jag vill verkligen ha ett vykort från Australien. Snälla, skicka ett vykort till mig?
Varför? Jo, för att landet, som nu ter sig som himlen på jorden, har alltså eukalyptusdoftande frimärken.

Om det här stämmer kommer jag att se över möjligheterna att emigrera.

SoFoFilosofi

Hör en brud säga “Jag är världens smartaste normalt men när jag får droger i mig blir jag typ världens dummaste“.

KVÄLLEN ÄR DIN!!!!

Mitt i Södermalm, min i stort sett enda källa vad gäller nyhetsbevakning, kör en intervju med Martin Stenmarck inför knäcket som programledare för “Kvällen är din”.

Den börjar med att Martin berättar att han redan som 7-åring ville “slåss för de goda krafterna” och såg sig som lite av en Robin Hood. Sen berättar man vidare om programmet som går ut på att en “godhjärtad person” som gjort mycket för sin omgivning ska få någonting tillbaka. Som att få uppträda med Sanna Nielsen till exempel.

Gästerna vet inte om att de ska vara med i programmet. “Martin Stenmarck tar en första kontakt med dem i maskerad skepnad. Han väljer mellan tre olika karaktärer, som skapar större eller mindre olyckor i sin omgivning. Till sist sliter han av sig masken och upplyser gästen om att denne nu ska komma med och uppträda på scenen tillsammans med honom i Kvällen är din”.

För övrigt får man reda på att Martin Stenmarck har elva syskon.