Pacos miljoner är guld

Paco Rabannes senaste skapelse heter 1 million. En fantastiskt, underbart kitchig grej i guld. Eftersom Paco länge varit i det närmaste besatt av märkliga metaller (han har gjort kläder i folie) är parfymflaskan självklart utformad som en guldtacka.

Den spansk-baskiska modeskaparen börjar bli till åren nu (han är 77) men verkar ha humorn i behåll. Den stolliga flaskan kan inte vara något annat än en lek med manlighet. Bling, skinande, dyra saker, snygga brudar. Allt det där.

…vilket bekräftas, tycker jag i alla fall, av den ironiska (?) reklamen.

Stolligare blir det när herrparfymen öppnar med att lukta rosa Hubba Bubba. Som bara för att understryka att det hela är en skön tonårsfantasi, bara på låtsas. Dude, jag är miljonär.
Det hela balanseras snabbt och snyggt upp av kryddigare noter, som bärs fram av söt citrus. Resultatet är en ytterst manlig parfym, med läder, trä och kanel. Kompositionen är ypperlig. Men så har den krävt tre parfymörer också.
När jag säger manlig så tänker jag mer George Clooney i stickad v-neck, barbershopen i The Man Who Wasn’t There och envis lugg i pannan. Inte muskler och svett. Man skulle ju kunna tro, att med parfymens ironiska stil, att detta var en parfym för playboys men jag tycker inte det. Snarare en klassisk cologne, för herrar av den gamla skolan. Påminner lite om Le Male och Givenchy Pi. Det förvånar mig, trodde den skulle vara galnare, inte så klassiskt och välkomponerad. Å andra sidan…

När han 1973 lanserade Paco Rabanne Pour Homme, var den flaskan modern och också den totalt tidstypisk. Men både den och doften har stått emot tidens tand och idag finns doften fortfarande kvar på hyllorna vilket är en bedrift i sig, och flaskan känns både retro och tidlös, anser jag.

Paco Rabannes historia är lite skönt weird. Han flydde till Paris med sin mamma under det spanska inbördeskriget. Hans mamma, som var en duktig sömmerska, fick jobb hos Balenciaga. Den unge Paco studerade flitigt och började så småningom plugga arkitektur. Men han ägnade mer tid åt att skissa fram explosiva boleros och tokiga klänningar i material som metall och papper. Till slut kunde han liksom inte hålla sig längre utan började tillverka dem, och sålde dem till trendiga butiker i Paris runt 1965. Detta vansinne ledde till att han kunde öppna en egen butik och till och med ett egen designhus bara ett år senare.

“Design handlar inte om att förföra, det handlar om att chocka”, har han sagt. Må så vara.  I det här fallet chockar han mig genom att vara så bra, så klassisk och så långt ifrån galna kläder i papier-maché man kan vara. Det här är klassisk couture, inte knas. Det här är – om man ska vara lite humorlös själv – guld.

(PS. För highrollers som antingen har för mycket humor eller för lite finns 1 million i en tok-utgåva i 18 karats rent guld och diamanter, levererad i en specialdesignad, lyxig läderväska á la drugdealer. $ 57 000 (ja, dollar, alltså) kostar kalaset. Men då är flaskan återanvändningsbar, bara att köpa en refill)

Mer läskiga barn

Läskiga barn är en grymt bra undergenre inom film och teve. Börjar mer och mer prisa lill-ungen i Mildred Pierce som en av de riktigt, riktigt stora inom sin gebit.

Jag och kollegan Kalle gjorde en gång en lista på de ruskigaste filmbarnen till tidningen Chili. Minns att det var en fin lista. Children of the corn, Cameron Bright (som nu vuxit upp till en hunk – ack!), Omen-Damian och så vidare.

Då hade vi inte sett Mildred Pierce.

Ja, nu blir det lite mer Mildred Pierce. Men mest det äckliga barnet. I en scen trotständer hon en cigg framför morsan för att hon inte fick det hon önskade sig i julklapp.
Den kanske mest provocerande bilden av barnets förakt. Blåsa rök i ansiktet på sin mor. Vad är hon, tio? Tolv?

Att blåsa ciggrök i ansiktet på sin mor. Ja, det är så att man vill dra handen genom teven, greppa snärtans äckliga lilla kropp och skicka den till military school. Alternativt kölhala på något sätt.

Film- och tv-nytt

Luring! Mildred Pierce blir bättre! Nu har jag sett ett par avsnitt, och Kate Winslet blir varm i kläderna och lägger ned den teatraliska grejen. Mycket, mycket bra. Den växer!

Fantastiskt äcklig unge som spelar hennes äldsta dotter, ett litet A-barn som någonstans på vägen snappat upp att hon är förmer än andra, att hennes mor och i stort sett alla omkring sig, saknar ambitioner och klass.
“Why do you have to degrade us, Mother?”
Underbar replik från en åttaåring.

Bonus: Guy Pearce som rikemansdrönare med Errol Flynn-mustasch!

För övrigt vet jag inte hur jag ska känna inför faktumet att jag och Johan Croneman är Sveriges enda nu levande filmrecensenter som gillar Miral. Vi gav den en fyra. Den stora majoriteten gav den en etta.
Argast är Hynek som ger den en etta och säger att den gör bäst i att fungera som avskräckande exempel på manuslinjer världen över.

B-lime-y!

….sen undrar jag om du, caroline, har någon koll på någon parfym som luktar lime? min original source-duschcreme tar slut nu och jag kommer sakna limedoften.

T

Ortigia säljs i små butiker här och var, har sett serien på NK men också på Coctail på Bondegatan här i Stockholm, och Gertrude på Smålandsgatan. Ortigia Sicilian Lime luktar – lime – och finns som tvål och body lotion och allt möjligt.

Med risk för att låta upprepande så nämner jag gärna Acqua di Parma, och deras blå medelhavsserie igen. De har alla möjliga citrusdofter där. Inte lime men bergamott, citron och apelsin, om det är så att en sofistikerad, italiensk citrusdoft också funkar för dig?

Jo Malones French Lime Blossom Cologne eller Azure Lime by Tom Ford är lyxiga limedofter att prova om du är utomlands.

Lime var en stor grej i parfymer på 1960-talet, tro det eller ej. Det var stort i cologner. Männen ville dofta fräscht, men citrondoften var redan upptagen av diskmedel och alla möjliga rengöringsmedel så parfymtillverkarna fick hitta på en ny, frisk citrusdoft att stoppa i parfymerna, som inte påminde om toalettrengöring, och kom fram till lime. Den finns därför ofta med i gamla cologner, som Old Spice Lime och sånt (en inte helt dum doft, förresten, i billighetsskiktet!).

Lime-iga cologner som Guerlain Homme L’eau, Guerlain Imperiale och Davidoff’s Good Life doftar friskt av den gröna lilla frukten du gillar. Jag har inte provat den här lime-colognen från Crabtree & Evelyn men den kanske också kan vara något för badrummet – snygg förpackning om inte annat, att ha stående lite nonchalant i badrummet.

Och så ett meddelande från hjärtat…

Men det var ett himla tjat om Game of Thrones! Antingen har världen drabbats av masspsykos eller så är merparten av mina Facebook-bekanta purnördar.
Våga sluta uppdatera med att du har sett/ska se/vill se/kommer se/önskar att du såg Game of Thrones.

För din skull, och för min skull.
För att det helt enkelt blir en bättre värld då.

Och i samma veva, när vi ändå pratar haussad tv: Mildred Pierce känns som teater – överdriven, oäkta och inte så medryckande – och erkänner i samma veva att jag har svårt för teater.

Det var inte alltid så, en gång i tiden var jag entusiastisk. Men flera skärrande upplevelser (Ulf Friberg springer ut naken i Merlin, Börje Ahlstedt som Peer Gynt) har ärrat mig. Jag kan inte längre med onaturligt tal och stora, jobbiga gester.
Det gör mig långt mer generad än när någon säljarsnubbe gör bort sig i The Bachelorette.
Sånt är bara uppfriskande.

Min teaterskräck blir inte bättre av att min vän Frida berättar om ett gästspel från Berlin hon var på som hette “I Fritzls källare“, fullspäckad med man i vuxenblöja, simulerad sexakt mellan far och dotter och utrop som “Er ist Afrikanische?” med ilsken pekning på ungen.

Var var jag nu…jo, just det, jag gillar inte The Kennedys heller för den delen. Av samma anledning. Också för stora gester, irriterande musikläggning och så kallade “Oscarsscener”, alltså omotiverade känsloutbrott av omöjliga proportioner, som är till för att spelas upp vid nomineringspresentationerna på Oscarsgalan. Exempel: Katie Holmes drar på sig en högdragen min och säger med myndig stämma, med inte helt lyckad Bostonaccent “You think everybody can be bought, don’t you?”
Cue högdragen musik och stirrande, fast blick.

Att jämföra med Colin Firth i The King’s Speech: “I have a voice!!!”

Jesus.

Just det, det är påsk idag. Kanske skulle man damma av Kristi sista frestelse? När vi nu är inne på stora gester.
Men nä, det får nog bli lite 30 Rock som drama-detox istället.

Allt jag har att säga idag är…

Ur pressmaterialet till Paul Smiths nya doft Optmistic:

“…Det brittiska komiska inslaget intensifieras genom patchoulin och iris i bottennoten”…

Frågestund – rouge och eyeliner

Hej!

När jag lägger på rouge fastnar det i den punkten som borsten rör först och flyttar inte på sig. Jag har foundation, sen puder och ovanpå det rouge. Borde jag skippa pudret eller lägga det överst (pudret är är färglöst)? Eller helt enkelt ta väldigt lite rouge på borsten och dutta? Hur applicerar man rouge, i cirklar eller i drag?

Pudret borde räcka som försäkring för att rouget inte ska “fastna”. Kanske var det länge sedan du rengjorde din borste? Kanske är den smutsig eller kladdig? Eller av knasig kvalitet? En rougeborste ska vara lätt, lätt, lätt och gärna tät.
Annars gäller, som med ögonskugga, att blanda, blanda, blanda, fast med lätta drag naturligtvis, inget gnugg. Klassikern är från kindbenen och i riktning mot tinningen.
Cirklar eller drag är egentligen vilket som. Cirklar kan ju ge en rosigare effekt, och drag mer en förstärkning av kindbenen. Skulle säga att det kanske beror på vilken färg man har på rouge, kör man bronzeraktigt rouge så vill man kanske leka med skuggorna (drag, alltså) alternativt fejka en liten bränna, och i så fall svepa över kindben, kind och näsa. Medan man med rosa puder kanske hellre vill ha rosor på kind?

Vore givande med ordentlig guide till var i ansiktet man ska applicera rouge av olika färger för att få olika effekter (samma sak med ögonskugga). Jag har försökt läsa en del om det här, men alla beskrivningar har varit väldigt luddiga eller svåra att förstå.

Då ber jag att få återkomma med ett mer utförligt inlägg åt dig, och tackar för förtroendet. En som är bra på att förklara appliceringar, från basic till mer avancerat, är amerikanska Bobbi Brown. Hon har skrivit flera lättlästa och begripliga hands-on-böcker i ämnet som jag kan rekommendera, liksom den här boken Making Faces.

Jag upplever ofta att det blir som ett mellanrum i färg mellan min eyeliner och fransarna. Alltså att den omålade huden som fransarna sitter fast i lyser igenom eller något sånt. Hur gör man egentligen med eyeliner? Är det inte bara att göra ett sterck i ett penseldrag? Skadet appliceras på något annat sätt? Det är för svårt att komma åt närmare. Det kanske också ha att göra med att jag inte lyckas måla den del av ögonfransarna som sitter närmast huden. Det hamnar mascara över hela ögonlocket och i ögat om jag ska komma så nära. Vore kanske lättare om ögonfransarna pekade mer uppåt, men man kommer inte åt så nära med ögonfransböjaren heller.

Ack, det är ett vanligt problem och en vanlig knepighet med eyeliner. Här beror det lite på vad för slags eyeliner man använder. För egen del använder jag mest gel/kakeyeliner och pensel.

1. Ögonskugga, torr eller blöt, som man applicerar med en tunn, hård, platt pensel. Lätt att använda med tar lite tid eftersom man bygger upp färgen efterhand. Men eftersom den inte är så tunn och pointy som till exempel en penna så är det lättare att lyckas, dvs att man inte får en rand mellan fransar och linje.

2. Penna. Beroende på hur tunn den är så kan pennan vara lätt eller svår att använda. Här gäller det att hitta sin egen teknik, oftast genom att med ett lätt tryck “dra ut” ögonlocket så att ytan är stram. Börja alltid, alltid i mitten av ögonlocket. Arbeta utåt. Sen kan du gå tillbaka och fylla i från ögats hörn och till mitten, om du vill ha en liner på hela ögat.

3. Flytande, kakeyeliner eller gel. Jag föredrar alla former av gel eller kakeyeliner framför penna. För det första applicerar man med en tunn, stadig pensel vilket jag tycker känns stadigare än en penna, men det är en smaksak. Man kan skapa sköna effekter, fina vingar och dramatiskt intensiva färger med eyeliners i gel och kakform. Man köper alltså eyelinern i en liten burk (MACs Fluidline är oslagbar), där färgen har galet starka pigment så att linern verkligen blir supersvart eller vad man nu föredrar.
Kräver lite teknik, men jag tycker att man kommer närmare fransarna med en egen pensel, inte en penna, och med gel som har en helt annan, mjukare konsistens att jobba med. Kakeyeliner är ett alternativ – funkar som målarfärg. Foolproof!

Kompromissdoftande?

Hej!

Travelling Wilburys

Okej, då har jag spontantsökt ett jobb som resereporter för en tidning/webb. Ett hugg i lönen med ungefär en tredjedel men det kanske det är värt om man får åka till Mauritius på arbetstid?
Återstår att se.

Glömde att nämna, i min ansökan, att jag besitter universitetskunskaper inom socialantropologi. Och att jag gärna besöker Påskön.
Sånt man får ta upp på intervjun, antar jag.
Ska ut på stan och handla en safarihatt så att man är redo.

Ordvitsar!

Älskar produkter med roliga namn. De här färgglada rackarna från Anatomicals kostar 79 kr styck och säljs på Kicks.