B-lime-y!

….sen undrar jag om du, caroline, har någon koll på någon parfym som luktar lime? min original source-duschcreme tar slut nu och jag kommer sakna limedoften.

T

 

Ortigia säljs i små butiker här och var, har sett serien på NK men också på Coctail på Bondegatan här i Stockholm, och Gertrude på Smålandsgatan. Ortigia Sicilian Lime luktar – lime – och finns som tvål och body lotion och allt möjligt.

Med risk för att låta upprepande så nämner jag gärna Acqua di Parma, och deras blå medelhavsserie igen. De har alla möjliga citrusdofter där. Inte lime men bergamott, citron och apelsin, om det är så att en sofistikerad, italiensk citrusdoft också funkar för dig?

Jo Malones French Lime Blossom Cologne eller Azure Lime by Tom Ford är lyxiga limedofter att prova om du är utomlands.

Lime var en stor grej i parfymer på 1960-talet, tro det eller ej. Det var stort i cologner. Männen ville dofta fräscht, men citrondoften var redan upptagen av diskmedel och alla möjliga rengöringsmedel så parfymtillverkarna fick hitta på en ny, frisk citrusdoft att stoppa i parfymerna, som inte påminde om toalettrengöring, och kom fram till lime. Den finns därför ofta med i gamla cologner, som Old Spice Lime och sånt (en inte helt dum doft, förresten, i billighetsskiktet!).

Lime-iga cologner som Guerlain Homme L’eau, Guerlain Imperiale och Davidoff’s Good Life doftar friskt av den gröna lilla frukten du gillar. Jag har inte provat den här lime-colognen från Crabtree & Evelyn men den kanske också kan vara något för badrummet – snygg förpackning om inte annat, att ha stående lite nonchalant i badrummet.

Och så ett meddelande från hjärtat…

Men det var ett himla tjat om Game of Thrones! Antingen har världen drabbats av masspsykos eller så är merparten av mina Facebook-bekanta purnördar.
Våga sluta uppdatera med att du har sett/ska se/vill se/kommer se/önskar att du såg Game of Thrones.

För din skull, och för min skull.
För att det helt enkelt blir en bättre värld då.

Och i samma veva, när vi ändå pratar haussad tv: Mildred Pierce känns som teater – överdriven, oäkta och inte så medryckande – och erkänner i samma veva att jag har svårt för teater.

Det var inte alltid så, en gång i tiden var jag entusiastisk. Men flera skärrande upplevelser (Ulf Friberg springer ut naken i Merlin, Börje Ahlstedt som Peer Gynt) har ärrat mig. Jag kan inte längre med onaturligt tal och stora, jobbiga gester.
Det gör mig långt mer generad än när någon säljarsnubbe gör bort sig i The Bachelorette.
Sånt är bara uppfriskande.

Min teaterskräck blir inte bättre av att min vän Frida berättar om ett gästspel från Berlin hon var på som hette “I Fritzls källare“, fullspäckad med man i vuxenblöja, simulerad sexakt mellan far och dotter och utrop som “Er ist Afrikanische?” med ilsken pekning på ungen.

Var var jag nu…jo, just det, jag gillar inte The Kennedys heller för den delen. Av samma anledning. Också för stora gester, irriterande musikläggning och så kallade “Oscarsscener”, alltså omotiverade känsloutbrott av omöjliga proportioner, som är till för att spelas upp vid nomineringspresentationerna på Oscarsgalan. Exempel: Katie Holmes drar på sig en högdragen min och säger med myndig stämma, med inte helt lyckad Bostonaccent “You think everybody can be bought, don’t you?”
Cue högdragen musik och stirrande, fast blick.

Att jämföra med Colin Firth i The King’s Speech: “I have a voice!!!”

Jesus.

Just det, det är påsk idag. Kanske skulle man damma av Kristi sista frestelse? När vi nu är inne på stora gester.
Men nä, det får nog bli lite 30 Rock som drama-detox istället.