I natt drömde jag om pappa igen. Det händer mest hela tiden, brukar vara ganska vardagligt och odramatiskt. Vi sitter mest och snackar, eller så gör vi ingenting. Kollar på teve. Mot slutet av drömmen kan det hända att han säger att han “måste gå” eller gör något så att jag förstår att vi aldrig ses igen. Då börjar allting snurra runt, runt, alldeles vilt.

När jag vaknar är jag orolig och känner mig illa till mods. Det hela är en kamp mellan mig och mitt undermedvetna. Mitt medvetande säger att jag accepterar, mitt undermedvetna verkar inte lika säkert. Det tvivlar, håller kvar. Det envisas och trilskas. Flera dagar i veckan vaknar jag och känner mig osäker på något.

Om dagarna tar livet en enkel lunk. “Trivs med mitt jobb, har kompisar, att snacka med, det flyter”, som Björn Skifs sjunger. Men så plötsligt är det som om en knytnäve griper tag om hjärtat, som om jag precis svarat i telefon och mottagit den hemska nyheten. Hjärtat snörps åt och jag hickar, ibland väller det upp salta tårar och jag blinkar jättesnabbt. Det går liksom på en sekund. Som om tiden bara knackar på axeln och höjer ett varnande finger, och sen försvinner igen.

I morse hände precis det. Ett finger, ett varnande öga, och sen borta.

• Postad 2011-03-09
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None