Den ständiga fejden

I natt drömde jag om pappa igen. Det händer mest hela tiden, brukar vara ganska vardagligt och odramatiskt. Vi sitter mest och snackar, eller så gör vi ingenting. Kollar på teve. Mot slutet av drömmen kan det hända att han säger att han “måste gå” eller gör något så att jag förstår att vi aldrig ses igen. Då börjar allting snurra runt, runt, alldeles vilt.

När jag vaknar är jag orolig och känner mig illa till mods. Det hela är en kamp mellan mig och mitt undermedvetna. Mitt medvetande säger att jag accepterar, mitt undermedvetna verkar inte lika säkert. Det tvivlar, håller kvar. Det envisas och trilskas. Flera dagar i veckan vaknar jag och känner mig osäker på något.

Om dagarna tar livet en enkel lunk. “Trivs med mitt jobb, har kompisar, att snacka med, det flyter”, som Björn Skifs sjunger. Men så plötsligt är det som om en knytnäve griper tag om hjärtat, som om jag precis svarat i telefon och mottagit den hemska nyheten. Hjärtat snörps åt och jag hickar, ibland väller det upp salta tårar och jag blinkar jättesnabbt. Det går liksom på en sekund. Som om tiden bara knackar på axeln och höjer ett varnande finger, och sen försvinner igen.

I morse hände precis det. Ett finger, ett varnande öga, och sen borta.

Den blå parfymen

YSL har verkligen gjort det till en konst att få sina parfymannonser bannlysta. Alla känner väl till att signaturdoften Opium orsakade den ena kontroverser efter den andra när den kom ut, och när den re-lanserades (man kan läsa om detta i en artikel om skandalparfymer som jag skrivit för nya StyleBy, som kommer ut nästa vecka!) med både krav om bojkott och offentliga ursäkter som följd.

Nu kommer lillasystern Belle d’Opium. En underskön, gudinnelik Melanie Thierry fungerar som posterflicka, och med den äran skulle jag säga. I reklamen dansar hon en gudinnedans som inspirerats av egyptiska, förförelseriter. I vanlig ordning har den lyckats bli censurerad i England och andra länder, då en viss gest antyder knarkande, och tillsammans med hennes hypnotiska dans (och parfymens namn) ska denna reklamfilm tolkas som knarkpositiv.

Det är bara att gratulera. En censurerad reklamfilm för parfym är en bra reklamfilm för parfym.

Doften då? Jo, det är andra tider nu, det har man förstått. Tiden då en kvinna kunde bära Opium, eller Poison, utan problem är förbi. Det ska vara lättare, blommigare, fruktigare dofter. Ska det vara orientaliska dofter så ska de vara diskreta, som oriental light. Detta är något som gäller för hela världen, om man ser till doftdemografin. Den enda doft som säljer bra precis överallt är Chanel No. 5.

Nå. Det behövs alltså en slags remake, anser man, av de parfymer som kommit att anses som för starka. Som Daisy Eau so Fresh, som Hypnotic Poison och så vidare.  Belle d’Opium är en sådan. En flickigare, slankare, yngre, mildare variant av den mogna, mustiga, robusta moderparfymen.

Doften tror jag kommer att ta tid att etablera sig (jag kan ha fel). Den är inte tillräckligt stark för att vara en omedelbar, typisk oriental, men inte tillräckligt lätt för att upplevas som en vardagsflickig doft. Den är mittemellan. Jasmin och gardenia är två starka doftblommor som slåss om uppmärksamheten i den här flaskan. Jag uppskattar vitpepparn som kryddar ned det hela, och ger det lite styrka. Kanske är det en inkörsport för de unga flickor som inte vill lukta “för gulligt” men inte heller “tant” eller “för starkt?”.

Jag vet inte,vi får se. För mest av allt, anser jag, är Belle d’Opium en hyllning till YSL. Det är som sådan den har en plats. Kartonnaget och flaskan är ljuvligt kleinblå, insvept i en nyans man kommit att förknippa med det franska geniet. Guldet är någon slags viskning om det orientaliska i parfymen, kanske också en bild av Marrockosolen, och gudinnan i oss? YSL älskade båda.
Flaskan är mer en accessoar än parfymen i sig, anser jag. Något som understryker varumärket och den långa, fina tradition man har av couture, design och kvinnlighet. Det här är inte en parfym, det är en minnesruna, en påminnelse och ett bevis på vördnad. Över YSL men också över dagens, gårdagens och morgondagens parfymvindar. Är det någon som hänger med på det resonemanget?

Lika som bär

Såg Ingmar Stenmark sitta på SoFo Café i en gympaoverall av trendigt och ungdomligt snitt. Sen kom jag närmare och då såg jag att det var Mark Levengood. Lika som bär!