Jo, jag vet att jag har en deadline att möta men vi måste tala om Christer Sjögren.

Vi måste prata om hur han klev upp på scenen och sjöng Life on Mars. Om hur han presenterades som “androgyn” trots att en manligare och stadigare bit inte äntrat scenen under hela kvällen (med undantag för Brolle).

Dansbandskungen presenterades som helt omgjord, som att han fått en makeover. Den enda “skillnad” jag kunde se var att han hade en liten silverblixt målad på kinden, och att man hade satt på honom en silvrig sammetskavaj.

Nå. Det spelar ingen roll, för där stod han – Sveriges Frank Sinatra – på scen och levererade Life on Mars. Fyrtiotalist-uttal på engelskan, minimalistiska moves, snurrande tak-kamera som i I Love Europe och en bekymrad blick. Det var som om han verkligen tänkte på frågan han levererade – is there life on Mars?
Bekymrad blick, frågande ögonbryn. KÄNSLA!!! Hundra procent KÄNSLA!!!

Jag var såld naturligtvis, som alltid när det gäller Christer Sjögren. Undrar stillsamt, så här i efterhand, om han inte hade gjort bättre i att sjunga Heroes? Ensam spot, motljus, kanske rökmaskin?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer att se klippet igen och igen och igen och aldrig sluta fascineras över hur man någonstans ansett att Life on mars förtjänar Christer Sjögren, nycirkus, gycklare och män i enorma rockringar.

PS. Har för övrigt aldrig tidigare fattat vilken utstuderat konstig bebisröst Christian Waltz besitter. En ögonöppnare!!!!

• Postad 2011-02-13
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None