Såg Winter’s Bone. Mycket kan man säga om den men inte att den framkallar lördagsstämning direkt.

Vidare: alla som skojar om att skjuta ekorrar och sen äta dem, alla som myser lite och gör ” ” kring “white trash”, alla som snackar om det genuina USA – vi måste ta ett snack.

Ska jag säga vad Winter’s Bone är? Den är motsatsen – den totala motsatsen – till Medan åren går. Två mysiga, fula, medelålders människor som lagar spaghetti puttanesca och planerar kulturresa till Irland. Motsatsen.

Winter’s Bone är Gummo utan humor.

Och innan det, som om detta inte var nog, så åt jag banana cream pie och nästan dog – av igentäppta artärer. Att receptet krävde 4 dl vispgrädde hade kanske kunnat vara en giveaway. Att vi var två personer (jag och bästa film-Mattias) som skulle äta den var vi överens om, men inte en enda gång under den tre timmar långa processen (göra mördeg, grädda mördeg, kandera nötter, koka kondenserad mjölk i nästan två timmar tills den blir brun i sin metallburk, vispa och göra gräddblandning…) så slog det oss att vi kanske borde halvera receptet.

Icke.

Tog en bit var. Sen en bit till var. Det är lika mycket kvar av tårtan. Den hånler mot mig varje gång jag öppnar kylen.

Jesus, om det är som scientologerna säger (eller är det Heaven’s Gate? Eller båda?) att min kropp bara är en skyttel, en slags farkost, så är den en skyttel för denna paj. Den är utomjordisk. Den är enorm, den rann över när vi försökte fylla den med grädde. Den är Särimmer, den minskar aldrig. Den har tagit över hela kylen. Den har tagit över hela mig. Banana cream pie-en styr mig.
Jag gillar det inte.

• Postad 2011-01-29
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 6

Etiketter None