Exklusivt för Jazzhands: Intervju med Mattias Vestin, Sveriges enda nu levande människa som aktivt följer tv-serien The Tudors

Hej Mattias! Du följer aktivt serien The Tudors, vilket ger dig en unik särställning inte bara i din åldersgrupp utan bland tv-tittare i stort. Är detta anledningen eller finns det något annat skäl till att du agerar så här märkligt?
– Alltså, intriger vid hovet, konspirationer, huvuden som åker av på löpande band, religiöst bigotteri, sex och överdåd av alla de slag. Jag förstår inte frågan.

Varför slutade du inte kolla efter ett avsnitt, som alla andra?
– Jag höll på att sluta och såg i början lite av slentrian för att det råkade sändas när jag kom hem och jag behövde något att kolla på när jag åt middag sent. Men efter ett par avsnitt börjar Sam Neil som Kardinal Wolsey att bli seriens illvilliga medelpunkt Han är Henrys högra hand som samtidigt konspirerar både med och mot honom. Ett av de bästa porträtten av sympatisk slemmig girighet som finns.

Vad har vi andra missat eftersom vi inte följer serien?
– The Tudors har en fantastisk vinjett, där alla skådespelare liksom gör som en hälsning till publiken omgiven av saker som är synonyma med deras karaktär. Omistlig. Sedan finns det små ögonblick, som i slutet av säsong två när Henry serveras en köttpaj inbakad i en svan – fantastiskt kock där på slottet – som han måste bryta vingarna av för att kunna äta. Vilket han gör med händerna och hela ansiktet. Peter O’Toole som påven.

Har den lärt dig något, till exempel om brittiska kungahus?
– Att man kan göra lite som man vill när man skildrar dem. Utesluta en syster här och en moster där och så vips föddes aldrig Mary Queen of Scots. Att Anne Boleyn hade en rätt raw deal. Kanske man inte behöver följa The Tudors för att lära sig…

Vilka andra tv-serier följer du som ingen annan följer?
– Fringe! Jag trodde det var en stor succé som alla kollade på. Men förstått att det inte riktigt ligger till på det viset. Dark Angel?

Har du i regel svårt att göra slut med tv-serier?
– Jag tycker att serier oftast brukar göra slut med mig. Dumpa mig med en sista riktigt sunkig säsong som lämnar en bitter smak i munnen och får en att ifrågasätta hela relationen. Ex Lost, Angel, Battlestar Galactica – för att inte tala om Nip/Tuck. Relationen med The Tudors är ganska stadig, vi vet ju båda hur det kommer att sluta. Off with their heads.

Lite grund

det så otroligt fascinerande att läsa dina texter om parfym – som jag kan noll om. det här med olika lager (noter?), hur fungerar det? Har alla parfymer detta eller endast få, exklusiva? Vill veta mer om olika sorters dofter, toppnoter och basnoter tex har jag hört talas om tror jag. kan du inte skriva en liten guide, eller nåt? hoppas du förstår vad jag eftersöker med min, ack så, bristfälliga kunskap.

Oh, men det kan jag absolut göra. Vi kan väl ta det i ett par delar, och börja med det grundläggande.Vi börjar med att definiera parfym.

• Eau de parfum (EdP): 10–30 % parfymkoncentrat
• Eau de toilette (EdT): 5–20 %
• Eau de cologne (EdC) 2-5%

Ju mer parfymkoncentrat, desto starkare doft. Självklart blir Eau de Parfum därför också dyrare. Parfymkoncentrat/parfymolja är dyrt att ta fram.

När man sen talar om själva parfymen, så är det enklaste sättet att beskriva den på, att först utgå från doftfamiljen den tillhör. Likna det med att du ska beskriva en låt för någon, det enklaste är ju att först konstatera om det är en rocklåt, poplåt eller rent av jazzlåt det rör sig om. Man har i stort sett samma doftfamiljer i hela världen.

Självklart kan man aldrig absolut säkert säga att en parfym tillhör den ena familjen eller den andra. Vissa dofter kan för någon mer verka som en blomdoft, och för andra som fruktig och så vidare (ungefär som en rocklåt ibland kan vara poppig) men att börja med att kategorisera en doft är en bra start.

Doftfamiljerna kallas just doftfamiljer, eller olfaktiva familjer.

Blomdofter (en av de största doftfamiljerna). I dem är blomdoften den mest framträdande. Tänk på en parfym som luktar “ros” till exempel.
Orientaliska dofter (kan också kallas ambradofter). Kännetecknas av vanilj och kryddor, ofta uppblandat med blommor och trä. Inte sällan också musk.
Trädofter (kallas också boisés) luktar sandelträ, cederträ, patchouli…
Sport- och marindofter (kallas ibland vattendofter) är friska, har marina inslag, marknadsförs ofta som “sportiga” eller “unisexa”. Är oftast syntetiska (för hur utvinner man parfymolja ur havsvatten?).

Sen finns det underavdelningar man kan ta till med för att beskriva en doft, som inte nödvändigtvis är olfaktiva familjer, men väl kategorier (kanske som “indiepop” är en underkategori till “pop”?)

Läder brukar man påminnas om, när man luktar på dofter som innehåller tobak, trä och tjära.
Kryddiga dofter luktar peppar, kanel, muskot, nejlika, kardemumma. Brukar ofta samarbeta med orientaler.
Aromatiska kallas dofterna som har örtinslag, som timjan, rosmarin, mynta och salvia.
Gröna dofter är en luddig term men avser lukter som gräs, skog och hö.

Det finns också fougere– och chypredofter. De kan vara svåra att definiera om man inte är bekant med dem men man bör lära sig hur de luktar, om man vill sätta sig in i parfymbeskrivningar. De luktar väldigt speciellt, grönt och citrusfriskt.

Efter att man kategoriserat in en doft i en doftfamilj går man över till att beskriva noterna (vi kommer till dem). Här kan man också använda sig av liknelsen med en låt. Den kanske börjar på ett visst sätt, men slutar på ett annat. Och så har man en refräng däremellan som kanske är den man minns tydligast. Här behöver vi ord och definitioner som hjälper oss att förstå hur en parfym luktar, vilken doft som är starkast, vilken som stannar kvar på huden.

Mer om det i nästa lektion…