En pulsåder som dunkar i tinningen

Det finns många skäl till varför jag inte borde yttra mig om Never Let Me Go.

Jag har inte läst boken, som säkert är strålande. Jag visste inte ens vad den handlade om innan jag såg filmen, trodde det var ett triangeldrama i internatmiljö på femtiotalet. Det är allt.
Jag har en pulsåder i tinningen som börjar dunka av irritation så fort det är minst lilla scifi-ingrediens i en film.
Är inte superförtjust i Kiera Knightlys skådespeleri även om hon är en helt underbar intervjuperson.

Nå. Med dessa disclaimers så…

Jag var ändå väldigt pepp att se den. Döm om min förvåning när jag under filmens gång blir mer och mer förvirrad, för att slutligen bli mäkta irriterad. Jag fattar verkligen ingenting.
Som en spänningsfilm funkar den väl på en viss nivå. Jag, som inte hade koll på handlingen, blev mysigt “aha”-förvånad när det gick upp för mig att det inte alls rörde sig om en “vanlig internatskola”. Myyyys.

Men sen börjar frågetecknen stapla sig, och ögonen himlas när man i en scen ska “avslöja” hur en viss grej ligger till, och en tant från förr kommer inrullandes i ett rum, i rullstol, och säger “Jag tar över härifrån” på lismande Bondskurks-vis. Tjenare.

Jag vill inte avslöja för mycket, eller ens någonting alls, för någon som inte känner till historien, även om det känns som om man borde göra det för att fatta någonting av filmen. Jag och DNs utsände satt bredvid varandra, gick ut med samma rynka i pannan och utbytte sedan sms i stil med “wtf???”.

Huvudpersonen är en trevlig tjej (Carey Mulligan). Hennes kärlek är en mupp (Alexander Garfield) men ska upplevas som charmig. Jag upplever honom som naiv och efterbliven. Han är ihop med Ruth (Knightley) fast han egentligen inte vill. Oförklarligt varför. Ruth är en bitch.
De växer upp avskilda från “den riktiga världen” men kommer dit ändå så småningom, tillåts ta körkort, åka på utflykter, socialisera. Men ändå, trots att det går upp för dem ganska tidigt att de är ämnade åt ett dystrare öde, så gör ingen av dem ett enda försök till att tacka nej, avsäga sig, smita eller ens ifrågasätta.
De har någon slags armbandsgrej som håller koll på dem, men den verkar rätt lätt att ta av sig. Eller?
De kopulerar också, vilket borde ses som konstigt i sammanhanget, eftersom deras kroppar är avsedda för andra ändamål. Bör de då riskera graviditet?
De är tydligen också – fast detta fick jag endast reda på genom att fråga M som läst boken – framavlade av slödder. Men varför vill man avla på slödder? Om det ändå bara rör sig om dna så borde man väl ta det från icke-knarkande människor?

Vi läste någon rutten bok av Margaret Atwood på litteraturen på universitetet, minns jag. Som handlade om en framtid där speciella kvinnor hålls av de regerande för att avla fram barn åt dem. Skulle vara nån feministisk ståndpunkt. Oh, vilken brandfackla, va? Jag minns hur jag bestämde mig för att inte säga något för att alla andra i klassen verkade tycka att den var helt underbar (“Hon heter Offred, hennes master heter Fred…alltså är hon Of FRED…HAN ÄGER HENNE!!!”). Men min lärare såg igenom mig, mina suckar och pulsåder och frågade vad jag tyckte. Efter det blev jag känd som “den sura” och “den svåra” i gruppen.

Säkert händer samma sak nu.

…och nu över till naglarna.

Tror aldrig jag sett så många nagelprodukter som hos salongsmärket med det vackra, 60-talsklingande namnet Peggy Sage. Jag scrollar ned för listan på produkter för “händernas skönhet” och tror att den tar slut när den i själva verket fortsätter ännu lite till.

Behöver man så här många saker för naglarna?

Lite så resonerade jag för en tid sedan, innan jag bodde i LA ett tag och kunde få en kombinerad mani-pedi för tjugo dollar, på salongen runt hörnet. Eller, på salongen i vilket hörn som helst i staden.

Då fattade jag, sakta men säkert vikten av manikyr.

Nu har vi inte riktigt kommit dit än i Sverige, då man kan “svänga in” på ett litet nagelspa “runt hörnet” och känna sig fabulous för fickpengar. Men vi börjar förstå.
Vi älskar nagellack, och vi älskar spa. Snart kommer vi också att älska – och kanske begära – prisvärd nagelvård för alla.

Tills dess får vi hålla till godo med det vi kan åstadkomma själva. En bra start, för den som orkar, är givetvis professionella (eller i alla fall bra) produkter. Inte bara i fråga om kvalitet, men också i fråga om användbarhet. Jag tycker att en nagelbandstrimmer är en bra start (jag skulle inte, till skillnad från min mamma, gå med på att “en nagelsax fungerar lika bra”), och ett sånt här, alltså ett bufferblock. Saker som heter något i stil med “One Minute Miracle” brukar lova något mer än de håller, men det här lilla blocket talar sanning, det ger “brilliance extréme” på en minut. Ett bra – nej, det bästa – alternativet om man…

a) inte vill ha nagellack men ändå imponerande vackra, skinande, välvårdade naglar (tips: informera era män om denna möjlighet!)
b) vill ha naturliga naglar.
c) inte kan hitta ett ofärgat nagellack som sitter bra.

Kostar 66 kr.