Parfymakuten

PS: Det går utmärkt att maila frågor till mig om skönhet och parfym om man skulle vilja det. Jag nås på caroline@rodeo.net

Mammas parfym

Hej! Min mamma undrade vad jag satt och läste för något och när jag berättade att det var en blogg om dofter blev hon glad, för hon har en fråga till dig. Hon tycker om Armani Sensi (och speciellt White Notes). Nu när den inte finns längre (hon är trött på att leta på internet) undrar hon om du har något tips på andra parfymer som inte är för tantigt söta men ändå inte sportigt “fräscha”. Jag tror att hon vill ha något som känns sofistikerat och modernt kvinnligt. Hon vill nog mest ha någonstans att börja sitt parfymletande. Har du något tips?

Julia

Hej!

Roligt att få hjälpa din mamma! Armani Sensi är mjuk och blommig och har massor av jasmin i sig. Den är en lite mjukare J’Adore från Dior, på sätt och vis.
White Notes är en lätt citrusdoft. Ska vi kanske utgå från att det är en frisk parfym inom blomfamiljen hon vill ha?

Din mamma har en bra linje där, tycker jag, i att vägra sportigt fräscha och tantigt söta saker. Hon kanske ska botanisera i Chanel-disken? Där finns mycket blommigt men ändå sofistikerat. Klassiskt kvinnligt.

Å andra sidan verkar hon rätt tuff, tycker jag. Kanske struntar hon i det klassiska och doftar på moderna Marc Jacobs istället? Hans dofter, i synnerhet Daisy och kommande Eau So Fresh (som når butikerna nu i februari), doftar somrigt, soligt, gula blommor på en äng och spirande romantik. De är fräscha, det måste man säga, och väldigt enkla att bära.
Vill din mamma ändå dofta mer elegant feminint så föreslår jag Chloé by Chloé. Den doftar pudriga, vita blommor men är långt ifrån en mesig doft. Tvärtom, Chloé är en stark blomdoft i flera komplexa lager. Pion, magnolia och liljekonvalj – stark alltså, men vacker och ypperligt blommig.
Gillar hon den så har du förresten födelsedagspresenten till henne kirrad i flera år framöver, Chloé finns nämligen som bodylotion, shower gel och – här är det bästa – som doftljus. Ljuvligt.

Helgpepp!

Såg Winter’s Bone. Mycket kan man säga om den men inte att den framkallar lördagsstämning direkt.

Vidare: alla som skojar om att skjuta ekorrar och sen äta dem, alla som myser lite och gör ” ” kring “white trash”, alla som snackar om det genuina USA – vi måste ta ett snack.

Ska jag säga vad Winter’s Bone är? Den är motsatsen – den totala motsatsen – till Medan åren går. Två mysiga, fula, medelålders människor som lagar spaghetti puttanesca och planerar kulturresa till Irland. Motsatsen.

Winter’s Bone är Gummo utan humor.

Och innan det, som om detta inte var nog, så åt jag banana cream pie och nästan dog – av igentäppta artärer. Att receptet krävde 4 dl vispgrädde hade kanske kunnat vara en giveaway. Att vi var två personer (jag och bästa film-Mattias) som skulle äta den var vi överens om, men inte en enda gång under den tre timmar långa processen (göra mördeg, grädda mördeg, kandera nötter, koka kondenserad mjölk i nästan två timmar tills den blir brun i sin metallburk, vispa och göra gräddblandning…) så slog det oss att vi kanske borde halvera receptet.

Icke.

Tog en bit var. Sen en bit till var. Det är lika mycket kvar av tårtan. Den hånler mot mig varje gång jag öppnar kylen.

Jesus, om det är som scientologerna säger (eller är det Heaven’s Gate? Eller båda?) att min kropp bara är en skyttel, en slags farkost, så är den en skyttel för denna paj. Den är utomjordisk. Den är enorm, den rann över när vi försökte fylla den med grädde. Den är Särimmer, den minskar aldrig. Den har tagit över hela kylen. Den har tagit över hela mig. Banana cream pie-en styr mig.
Jag gillar det inte.

Folk ser träning där jag ser skämt

Fint att SATS hakat på den här heta trenden med parkour, och erbjuder parkourträning. Ungefär som att burlesk är “starkt nu”.

Anyhoo, så här skriver SATS: “Du har säkert sett Parkour utövas utomhus, i musikvideos och på nätet. Det är hisnande hopp över murar och staket och ibland också mellan hustak”.

De erbjuder också zumba.

Flykten till LA

Det är dagar som dessa, som börjar med att Burlesque får 4 i DN, som gör att man vill packa väskan och försvinna till LA en stund igen. Eller Boca, köpa ett skönt panchoställe där och sakta lullas in i demensen.

Nå.

Man misstänker givetvis att det är Jens Pettersson som skrivit under pseudonym. Är det bara jag eller har DN blivit sjukt mycket sämre nu för tiden? Visst, jag gräver säkert min egen grav nu men jag orkar inte hålla på. Diplomati hit och diplomati dit. Alla känner alla och så vidare. Men det är uppåt väggarna att Burlesque får en fyra, att man skriver att burlesk-trenden är stark, att man säger att filmen är härlig och trevlig. Jag trodde det inte om Jane Magnusson. Hon verkar ju redig, klok och no-nonsense.

Att det kan vara jag som har fel går jag inte med på. Jag vet vad jag såg. Och alla kan se trailern på YouTube.

Nu kan jag inte skriva nästa mening utan att få det att låta som om jag
a) har hybris
b) gråter
c) är världsfrånvänd

…och jag utesluter heller inte att något av ovanstående stämmer. Men – varför får jag inte skriva mer om film? När Sveriges största tidning, typ, skriver att burlesktrenden är stark?

Visst. Egen grav.
Men hey, jag siktar ändå på att sjunka in i senildemensen i Boca inom rimlig tid.

Flyttlass

Jazzhands måste flytta. Känner mig som ett skilsmässobarn. Leta adress osv. Blir nog Hainer.se

Borsta fram det!

När vi ändå pratar om hår, låt oss prata om hårborstar.

En av de roligaste (och knasigaste) människor jag intervjuat är Philip B. Hans produkter är förolämpande dyra, men också tokexklusiva och doftar gudomligt.
Han pratade maniskt, glatt och gestikulerade med hela kroppen. Då och då smekte han eller lekte mitt hår och tjattrade “Gorgeous hair, gorgeous hair“. Han var fantastisk. Han demonstrerade sina silkesdroppar på mig medan han åt sallad och berättade om sitt besök hos Oprah – på samma gång.

Hur som helst, när jag intervjuade honom var det om hans filosofi i allmänhet och hans hårprodukter i synnerhet. Hans silkesdroppar fungerade som en trollstav, de är utmärkta för lite glans och definition i topparna på håret och en droppe (jag skojar inte) räcker, vilket betyder att jag haft min flaska i tre års tid nu.

Nå.

Sen tog han fram en borste med svinborst och nylon och kammade mig förstrött lite grann medan han fortsatte snacka om gud vet vad (jag älskar honom!). Han stannade upp och sa “Alltså du vet att man måste ha en bra borste va?”

Jag, den naturliga skeptikern mot dyra produkter, hummade något och han fortsatte “Det gör all skillnad i världen. Vad gäller borstar är det verkligen så att du får det du betalar för”.

“Really”, sa jag och han sa “Kolla själv”. Han borstade ena sidan av mitt hår med en Mason Pearson-borste och andra med en vanlig plastborste, sen gav han mig en spegel.

Han hade ju helt rätt, förstås. Skillnaden var uppenbar. Där fick man ju äta upp sin misstänksamma min.

Med borstar gäller dock samma sak som med allting annat – välj en efter din typ. Mason Pearson anses generellt vara de bästa som finns, och de finns i olika sorter och utföranden beroende på om man har tunt hår, tjockt hår eller till och med långt hår. Behoven är olika – en håröm person med kort, tunt hår behöver en annan borste än någon med asiatiska, supertjocka strån.

Mason P har varit sällsynta i Sverige tidigare men nu finns de här (på NK, You, Noir, Preston Hair…bland annat). Svinborsten är skonsam, nylonen hjälper håret att bli följsamt (och torka snabbare!). En bra borste med snälla piggar skrapar inte hårbottnen så att den blir torr och/eller irriterad. En bra borste tappar heller inte sina piggar och är lätt att rengöra.

Man tror kanske inte att det ligger så här mycket vetenskap bakom en enkel hårborste men det gör det. En dyr, men genomarbetad kvalitetsborste, håller många, många år. Det är en investering. Vad gäller Mason Pearson så är de dessutom gjorda för hand, och har utvecklats sedan slutet av 1800-talet. Skaftet är vackert och mjukt att hålla i, och med köpet följer en rengörare vilket känns som världens enklaste grej egentligen (tänk alla hårinsnurrade plastborstar med små dammbollar i man sett/ägt/ryst åt) men som man i stort sett aldrig ser eller hör talas om.

Dessutom, och det här är kanske lite banalt, så skaffade jag min Mason P för att den är så otroligt vacker. Hey, döm inte. Jag är ju skönhetsbloggare, trots allt…

Hur funkar ett volymshampo egentligen?

Förresten caroline, kan inte du prata m oss lite om hår? t ex typ är khiels shampo störtbra? och vad är dealen med saltvattenspray? de jag haft har bara klumpat ihop håret? (hur) funkar volymshampo?

Jana

Hur volymschampo funkar är en jättebra fråga. I regel (så vitt jag vet), lägger volymschampon (om man har tur) en liten, tunn hinna på varje strå så att håret upplevs som tjockare. Inte helt olikt hur stylingprodukter och hårspray jobbar.

Om det funkar? Både ja och nej, det kan ge en effekt om man har tur, men det är enbart en kosmetisk effekt, inget som är långvarigt eller byggs upp genom regelbunden användning. Tvärtom “sägs det” att man ska undvika volymshampo i längden. Den där “hinnan” gör håret slitet och platt, vilket i sin tur ska få dig att handla mer volymshampo…

Men rätta mig gärna om jag har fel, om det finns någon därute som sitter inne med andra fakta?

Saltvattenspray är uttorkande, och ska så vara i viss mån eftersom “uppruggat” hår är lättare att styla än fint och blankt hår. Utan att ha hundra procent belägg för detta skulle jag gissa att du får en liknande effekt, om än inte lika kraftig, från en hårblekning.

Låter jag negativ?

Well, jag får hänvisa till Paula Begoun,som skrivit boken “Don’t go to the cosmetic counter without me”, där hon analyserar och recenserar i stort sett varenda skönhetsprodukt på den amerikanska marknaden, utifrån innehåll och vad produkten lovar att göra. Jag gillar henne, hon är verkligen no-nonsense, och väldigt rakt på sak. “Den här kan omöjligt funka” och “Vad motiverar den här krämen att säljas för 699 kr?”. Hon om någon är Råd&Rön! Och jag älskar henne, som sagt. Det finns inget tristare än att känna sig lurad.

Hur som helst, hon har skrivit en likadan bok om hårprodukter: “Don’t Go Shopping For Hair-Care Products Without Me” där hon undersöker över 130 olika hårproduktsmärken. Hon noterar att många märken har samma formula/ingredienser i alla sina schampon oavsett vilken slags hårtyp de riktar sig till, och att dyrare produkter oftast inte är bättre än billigare.

På den punkten håller jag inte helt med, jag tycker att det finns bättre och sämre schampon. Jag tycker att Kiehl’s schampon (men kanske framför allt balsam) är mycket bra. De uppfyller i alla fall mina två främsta kriterier för ett bra schampon: dryga och effektiva. Man behöver inte en stor mängd och håret blir rent, vilket ju måste vara schampots främsta uppgift.
Ett underbart lödder och en angenäm doft är egentligen mindre viktiga funktioner men eftersom man använder schampo ofta så kan dessa såklart påverka valet av ett schampo och där får Kiehl’s ännu en gång Jackpot. Jag använder amino acid-shampot och balsamet som luktar kokos.

Jag har också Redkens 2-in-1, skumt nog. Dels för att den luktar gott, mycket därför. Det är tänkt som ett schampo för upptagna, viktiga män som tycker att det är töntigt med balsam, och därför är det en slags schampo-och-balsam-i-ett-produkt, vilket för min del bara resulterar i att de dagar jag använder 2-in-1 blir håret mjukt och blankt all over och jag behöver mindre balsam.

I mina yngre dagar använde jag i stort sett bara Clairol Herbal Essences eller Fructis. De är båda superbilliga och skiljer sig inte märkbart i resultat från de dyrare märkena bara upplevelse (Obs! Skillnad!). Men så förändras man, kanske får man bättre ekonomi, man vill “skämma bort sig själv” och så köper man dyra grejor.
Inget fel i det.
Men om man frågar mig så slår jag gärna ett slag för märket disp som verkligen imponerat mig med sina produkter. Det är inte ofta man känner så om ett schampo men disp sticker verkligen ut med sin kvalitet. Jag gillar i synnerhet Hydrating Shampoo, det är mjukt, drygt, snällt och gör jobbet – lämnar håret lättkammat och lent. Dessutom  – bonus – är det parabenfritt och inte djurtestat. Kostar runt en hundring, vilket är dyrare än billighetsmärkena men billigare än till exempel Kiehl’s.

En sak till om hårprodukter. Som med i stort sett alla skönhetsprodukter så bör man utgå från sina egna behov. Ett tjockt, inpackningsliknande balsam passar bra på tjocka hår medan ett tunnare balsam passar finare babyhår. När jag får frågan om hur jag sköter mitt hår – och den frågan händer det att jag får – så säger jag som det är, jag färgar så lite jag kan, om jag färgar gör jag det ekologiskt. Och jag använder ett tunt balsam och ser till att inte skölja ur precis allt. Det är mina knep, och de bjuder jag gärna på.

Grapefrukt!

Jag är förtjust i min duschtvål från Kiels som heter Grapefruit. Det finns möjligen ingen parfym som har en ren grapefrukt doft?

Hej!

Kiehl’s har parfymoljor som luktar olika saker, bland annat grape. Borde ju passa perfekt, om du redan gillar deras grapedoft. De är ganska dyra för det lilla man får (Obs! Råd&Rön!!!), kostar runt 325. Då skulle jag hellre satsa på en grapeparfymerad bodylotion ur samma serie eller den här “perfume rollette” som finns i grape. Kostar bara 49 kr på Eleven.

För mer komplexa grapedofter finns Aqua Allegoria Pampelune (Guerlain) som är lagom diskret, du får vara generös när du använder den. Det gäller för alla dofter i Aqua Allegoria-serien (Det härs nästan på namnet slår det mig nu).
Eller Chanel Chance Eau Tendre. Inte grape per se, men en vacker frisk och sofistikerad citrusblandning med grape som regerande drottning. Shiseido Zen är en annan blandning där grapefrukten ligger i toppen, så den försvinner efter ett tag, men känslan av frisk frukt stannar.

Annars Jo Malone Grapefruit, om du befinner dig utomlands?

Caroline

Läsarfrågan om trä, viol och vanilj

Har varit sugen på att köpa en träig och mörk doft länge, blev intresserad av att hitta en mörk, träig doft med viol och vanilj. Jag gillar inte diskreta dofter, och har faktiskt funderat på att köpa He Wood men har velat ha en mer feminin (kvinnlig, inte lätt och blommig utan mer som Diors Hypnotic Poison eller liknande). Gillar söta dofter, men inte godissöta utan mer chai latte-söta.

Antonia

Hej Antonia!

Jag kortade lite i dina två kommentarer. Roligt att du inte räds högljudda, starka parfymer! Yay! För i så fall finns det ju massor att leka med.

Jag tror att du är ute efter en träig orientalisk doft.

Du skriver att du bor i en liten stad. Har du tillgång till ett Åhléns eller KICK’s så ska det inte vara något problem. Jag undrar vad du tycker om Angel från Thierry Mugler? Den är en ovanlig oriental. Söt men inte sliskig. Kryddig men inte stark. Det finns också en Angel-version som heter Violet Angel, med extra viol. Kanske kan vara nåt?

Har du provat min orientalfavorit Shalimar (Guerlain)?  Den har inga blommor i sig, men väl trä och vanilj.YSLs Opium är också en stark, klassisk oriental. Inte så mycket trä, men väl rökig mystik och vanilj. Som med all parfym så måste du vänta ett tag, låta den “sätta sig” innan du luktar ordentligt. Skulle säga att det särskilt gäller orientalare, för basen är så oerhört viktig och kryddig. Ge den en kvart, minst, innan du fäller ditt slutliga omdöme.

Gillar du musk? I så fall är kanske någon doft från Narcisco Rodriguez värd att lukta på? Där finns en hel djungel av mörka, muskiga, sensuella dofter att upptäcka.

Pradas doft Prada kan också vara värd en sniff, varför inte, liksom Gucci Envy och Gucci Rush. De är kanske för blommiga, söta och lätta för dig, men det är möjligt att du gillar de lila tonerna i dem? Och L’Heure Bleue från Guerlain. Inte träig men mycket violig och lila. Har du tur kanske du också kan få tag i Issey Miakyes Wood Flower. Det finns en risk att du tycker att den är alldeles för tunn och flyktig, då kan du prova herrversionen av den, som är starkare.

Du ska heller inte vara rädd att köpa He Wood om du gillar den (tråkigt att du inte gillade She Wood, men parfymer luktar ju olika för olika människor ibland…). Uppdelningen mellan herr- och damparfymer är enbart syntetisk, tycker jag. Mer en försäljningsgrej än något man ska följa. Gör He Wood till din signaturdoft, varför inte?