En tragikomisk historia

Mamma kommer ut från hissen på ålderdomshemmet med mormors gamla saker i en låda i famnen. En farbror i rullstol står (?) framför hissdörrarna.

Farbror: “Kan man inte få se ett leende? Du ser så sur ut”
Mamma: “Det kanske inte är så lätt när någon precis har dött”
Farbror: “Håll käften!”

Game is on!!!

Spelkväll. Jajamen, som i gamla tider. Jag vill inte verka som ett surt pancho nu men jag fattar ju varför kidsen av idag inte spelar brädspel, när ett Bezzerwizzer kostar 699 kr. Ni läste rätt, 699 kr!!!

Ändå köpte jag det. Fråga mig inte varför. Eller jo, gör det, det skulle jag nog må bra av.

Det var hur som helst kul. Gymnasiegänget från förr, vi som spelade Rappakalja, TP och Jeopardy i tid och otid, slet sig från familjer och ansvar och lät tärningen rulla hela gårdagskvällen. Niklas hade hittat en gammal grej från gymnasiet där en uppsättning band skulle spela i aulan eller något liknande. Han hade hittat listan på banden. Alltså, vi var ju tonåringar då men ändå verkade vi haft humor som gamla farbröder. Banden hette “Bregott” och “spelade smör”. De hette “Y-front”, “Blodbrist” (de spelade “läkarrock”), “Phlegm” och “Höjdpunkten”.

Detta var alltså någon slags höjden av humor runt 1994. Detta skrattade vi åt, som unga. Obs! Vi växte alltså INTE upp på 40-talet, utan 90-talet.

1. Jag förstår att mina föräldrar inte såg någon direkt anledning att oroa sig för mig.
2. Man borde spela spel oftare.