Så fick jag mitt julbord till sist!
En kollega mailade ett “kommer du på kanal xs julbord? Har du osa:t?”.
Hm, sa jag som inte hade fått inbjudan.
Jag tog en chansning och osa:de. Vad är det värsta som kan hända, att de säger nej?
Jag osa:de och sa att jag såg fram emot det hela. En sanning!

Såg framför mig en fullproppad sal, någon vd som klingade i ett glas. “Tack för att ni följt med oss på den här resan” osv. En mer eller mindre spelade väl ingen roll, tänkte jag och fortsatte att tänka detta tills man meddelade mig att jag var välkommen på julbordet.

Jag var alltså på väg att weddingcrasha ett julbord. Julbord crasher. Jag var välkommen till julbordet jag inte var bjuden till. Glädjetårar. Nästa år ska jag osa till alla julbordsinbjudningar jag, via kollegor, kan komma över.

Hela resan dit var som en dansande parad. Jag såg tre “skötare” som var ute med ett helt hunddagis. Tjugo hundar minst. Tog kort.
Lyckades gå förbi Svenskt Tenn precis när två Östermalmsdamer i päls gick in. Jag gjorde en obscen gest bakom deras ryggar och det gladde mig oerhört.

Julbordet sen, var ingenting som jag hade trott. Tjugofem personer max. Placeringskort. Mitt skrivet i sista stund med kulspets, jämfört med de andras tusch. Hälsade, förklarade hur mycket detta julbord betydde för mig. Kan ha upplevts som hysterisk. Sedan njöt jag av smaker jag inte upplevt på flera år. Som jag njöt, åh som jag njöt.

Idag är jag en lite, lite lyckligare människa. Slutet gott, allting gott.

• Postad 2010-12-10
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 8

Etiketter None