Slutet gott, allting gott

Så fick jag mitt julbord till sist!
En kollega mailade ett “kommer du på kanal xs julbord? Har du osa:t?”.
Hm, sa jag som inte hade fått inbjudan.
Jag tog en chansning och osa:de. Vad är det värsta som kan hända, att de säger nej?
Jag osa:de och sa att jag såg fram emot det hela. En sanning!

Såg framför mig en fullproppad sal, någon vd som klingade i ett glas. “Tack för att ni följt med oss på den här resan” osv. En mer eller mindre spelade väl ingen roll, tänkte jag och fortsatte att tänka detta tills man meddelade mig att jag var välkommen på julbordet.

Jag var alltså på väg att weddingcrasha ett julbord. Julbord crasher. Jag var välkommen till julbordet jag inte var bjuden till. Glädjetårar. Nästa år ska jag osa till alla julbordsinbjudningar jag, via kollegor, kan komma över.

Hela resan dit var som en dansande parad. Jag såg tre “skötare” som var ute med ett helt hunddagis. Tjugo hundar minst. Tog kort.
Lyckades gå förbi Svenskt Tenn precis när två Östermalmsdamer i päls gick in. Jag gjorde en obscen gest bakom deras ryggar och det gladde mig oerhört.

Julbordet sen, var ingenting som jag hade trott. Tjugofem personer max. Placeringskort. Mitt skrivet i sista stund med kulspets, jämfört med de andras tusch. Hälsade, förklarade hur mycket detta julbord betydde för mig. Kan ha upplevts som hysterisk. Sedan njöt jag av smaker jag inte upplevt på flera år. Som jag njöt, åh som jag njöt.

Idag är jag en lite, lite lyckligare människa. Slutet gott, allting gott.

Gudomliga fransar

Jag såg Clint Eastwoods kommande film Hereafter härom dagen. Jag kunde inte sluta stirra på Bryce Dallas Howards ögonfransar.

Och hennes blanka hår, givetvis, men sånt är man ju van att se på film. Hon har lösögonfransar får man anta, men ändå, man blir chockad och imponerad. Vad är det långa ögonfransar egentligen gör med en betraktare?

Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det, men ögonfransar är konstiga saker, de signalerar något. När man ritar en tecknad gubbe som ska vara en tjej ritar man ögonfransar. På frågan om deras viktigaste makeup-produkt svarar de flesta kvinnor “mascaran”.

Bryce spelar en osäker men flirtande och kärlekstörstande tjej. Hon viftar med fransarna när hon försöker få Matt Damon på fall. Sen gråter hon. De långa fransarna bli fuktiga, stora tårar fastnar i dem. Hon ser ännu sårbarare och ynkligare ut med de stora ögonen, och de stora tårarna. Är fransarna kanske där för att vi ska ömma för henne?

Men hon flirtar också. Och fransarna blir till sexiga plymer som vinkar. Kom, kom.

Jag tänker också på hur hårfin gränsen ibland är, mellan vackert och överdrivet. Tänker på lösögonfransarna som är för långa, för tjocka eller för svarta. Det blir kabaré över dem, kanske till och med drag queens – motsatsen till sköra, ömma flickor i gråt.

Läser att man under krigstiderna i Europa använde skokräm för att förlänga fransarna. Skokräm! Smälter inte det? Hamnar det inte i ögonen? Så beredda är vi alltså att förlänga våra fransar.

Jag vet inte vad jag vill säga, bara att makeup allt som oftast inte bara är en liten detalj, ett litet fåfängt tidsfördriv. Vi vill signalera saker. Vi är till och med beredda att ta till skokräm om så ska behövas.