Tomheten och grisfoten

Det var kanske sju år sedan jag åt julbord sist. Som frilansare blir man aldrig bjuden på julbord av “chefen”. Endast när jag lyckats vara vikarie på någon tidningsredaktion vid en lyckosam tidpunkt har jag kunnat ånjuta samma rättighet som alla anställda. Rätten till julbordet.

Döm därför om min entusiasm när jag alltså detta åt blir bjuden på julbord av en tevekanal. Jag har tänkt på det i flera dagar nu, på rödbetssalladen, köttbullarna och ris á la Malta.

Framför allt ris á la Malta. Jag har knappt tänkt på annat. Bara på hur jag ska äta denna gudomliga rätt och hur jag ska ta om först en gång, sen två utan att skämmas.

Funderade också på att sno med mig grisfötter. Inte för att jag äter grisfötter. Vem äter grisfötter? Men bara för att sno med mig nåt, stoppa handväskan full.
Men i vanlig ordning skulle jag väl snubbla, tappa väskan med allt grisigt innehåll, mitt framför arrangörerna. Fatta sno en grisfot och bli ertappad.

Så jag gjorde mig i ordning, tog på mig fina men alldeles för kalla kläder. Åkte till Djurgården. Pulsade fram i snö. Kom fram till “Wärdshuset”. Hängde av mig kläderna i garderoben. Frågade hovmästaren glad i hågen om var jag kunde hitta mitt sällskap. Kastade lystna blickar på julbordet. Motstod impulsen att sno nötter.

Hovmästaren meddelar att det inte finns något sånt sällskap på plats.
Då går det upp för mig att jag tagit fel på dag.

Jag pulsar tillbaka genom snön, hungrig och besviken.
Ställer mig och väntar på en spårvagn som aldrig kommer. Inser hur kallt det är och hur enfaldig jag är som bär nylonstrumpbyxor. Känner sakta hur jag fryser till is, hur kylan stiger åt huvudet, hur huvudet börjar dunka. Hur jag drabbas av nåt som måste vara motsatsen till solsting. Köldchock?

Står där och tänker på ris á la Malta, huvudvärken och om den där satans spårvagnen kommer någon gång. Det gör den, men alldeles för sent, och efter att jag stirrat på en lapp om en saknad nalle “iklädd smoking och blå regnrock vid försvinnandet” med en hittelön på 3000 kr.

Tomheten. Besvikelsen.

Brevet från Guerlain

Här kommer ett svar från Guerlain på frågan om djurtestning av deras produkter.

Since 1989, Guerlain do not perform any test on animals for the products they put on the market, long before the official ban in 2004 in the European Union.

Guerlain believes that ending animal testing is a benefit for all: consumers, animal welfare and industry. LVMH Group, to which Guerlain belongs, played a leading role in the development of alternative methods engaging important funds into the “Fund for Alternatives to Animal Testing” in Washington D.C., as well as, in France, in the Opal program. This approach permitted to Guerlain to guarantee answers to the double demand, consumer safety and respect of animal life.

The cosmetic industry is committed by the European cosmetics directive to stopping animal testing for substances used for cosmetics in acute toxicity studies in March 2009 and in repeated-dose toxicity studies in 2013.

Furthermore in 2011, the European Commission will issue a report to assess the progress made to date about validation of alternatives to animal testing and the difficulties encountered, the challenges for 2013 are considerable.

Like we always did, Guerlain, as a responsible industry, respect the European legislation as we respect regulations worldwide.

The development of alternatives methods is a real scientific challenge and Guerlain is committed to continue to make all efforts in order to respect legislation, consumer safety and animal life.

Parfymfrågan

Det kom ett mail:

hallå hallå! melon då?? har varit i alla tonårsbutiker jag kommit på. ingen har melonparfym! säg inte sergio rossi, för den luktar verkligen inte melon, även om han det var vad han siktade på. och kalk/gips? jag vill lukta gips!!

Här kommer svaret:

Demeters Thunderstorm luktar aningen kalk. Det är den enda jag vet som jag själv luktat på. Vad gäller melondofter kan man tänka sig The Body Shops Body butter med doft av honungsmelon. Inte en parfym, visserligen men en parfymerad produkt som får jobbet gjort.

Jag har bett tidningen Bons doftredaktör Andreas Båsk ge dig ytterligare tips. Han skrev nämligen nyligen en text om just ämnet melonal. Så här svarar han:

“Många parfymer som säljs som ”marine” och ”aquatic” innehåller två ämnen som heter melonal och calone – ofta är de från tidigt 90-tal. Hur de kom att associeras med hav är för mig en gåta, eftersom de snarare luktar som ett neonfärgat hologram av en melon. New west for her från Aramis (1990) var en av de första parfymerna som kom fullproppad med dessa ämnen och den brukar beskrivas som en melonbomb.
Issey Miyakes L’eau d’issey är ett annat exempel. Idag missbrukas de här ämnena envist i sportdofter, men letar du där får du i regel en massa trä och metall på köpet vilket i kombination med melon ger lukten av nyduschad värdetransportrånare. Vill du ha melonen ren och eteriskt dallrande som svag neon runt din kropp – kolla ovanstående tips eller leta bland frostade flaskor från första halvan av 90-talet”.