Media Luxury Living Världsfrånvändhet Outrage!

Går på butiksfest.
På inbjudningskortet (tjockt papper, inlaga) står det klart och tydligt att man kommer att förse sina gäster med en goodiebag. Det står också vad den kommer innehålla. Ett mycket intressant grepp?
Eller, det står varifrån gåvorna i goodiebagen kommer att komma ifrån.

Jag går dit såklart. I för kalla kläder.
Jag skakar hand med folk, träffar kompisar. Luktar på Opium av YSL.
Ställer mig i girighetskön sen när jag ska dra. Den som bara är till för att le och säga “…tack för allt” och sen snegla mot goodiebagen.

Det finns två olika goodiebags. Jag får en som är mindre. Detta upprör.
Den innehåller inte alls saker från den långa listan. Den innehåller tre produktprover.

Någonstans är det vansinne att bli sur över detta.
Ändå blir jag det.
Fräckt. Ja, fräckt!
Hur har man mage och så vidare.
Outrage!
Hade jag vetat…osv

… allt medan A nynnar på “Jag mår illa” av Magnus Uggla, och flinar.

Samma snitt har de som snyltar på varje premiär.
För är det fritt, då kan du ge dig fan på att dom är där.

Likväl klagas det på maten, va snålt det är på faten,
och hur fan kan man bjuda på Alger?

Du nya, sköna värld!

…och här är dagens stora nyhet!
Jag börjar beautyblogga på Rodeo!

December, dude

Får förslag på Destiny’s Childs julskiva. Av en viss musikkritiker i DN.
De slutar inte waila.
De wailar verkligen hela tiden.
Men sluta WAILA då!

Musikkritiker i DN. Sa jag det? De vet inte alltid vad de talar om. Slentrianhänvisar till Phil Spector och så vidare. Fnyser åt Air Supplys Sleigh Ride.

Hehe.

Samma problem med Mariah Careys skiva. Hon wailar ju bara hela tiden. Förresten är det inga jullåtar, det är nyskrivna wailarlåtar som någon lagt på lite bjällerklangljud på.

Allt pekar på Michael Bublé men den vägen tänker jag inte ta.

För övrigt fyller jag år i morgon och männen på bilden intill är uppenbart gay.

Korten på (smink)bordet

Just det. Det är lika bra jag tar upp det här redan nu.
Den här bloggen presenteras av Saether, som är ett distributionsbolag. De distribuerar först och främst dofter och ser till att vi får hit fantastiska parfymer som SJP Lovely, Marc Jacobs Lola och Chanel No. 5. De tycker att det skrivs för lite om dofter, och allt som hör dofter till.
Det tycker jag också.
Därför är de med och presenterar den här bloggen.

Saethers åsikter reflekteras inte i bloggen. Det är mina egna åsikter som presenteras här. Det är viktigt att poängtera. Saether är en tyst partner i detta, de samarbetar inte med mig, om vad jag ska skriva eller hur.

Urvalet är mitt.
Tankarna är mina.
Åsikterna är mina.

Men vi delar ett intresse för doft.

Bästa hälsningar
Caroline

Icke-parfym

Juliette has a gun har sannerligen valt en minimalistisk approach till den nya parfymen “Not a Perfume“. Den innehåller bara en enda ingrediens, nämligen basnoten ambroxan som luktar ambra, tobak och trä.

Du känner igen ambroxan-doften när du luktar på den. Lukta på, till exempel Dolce & Gabbanas Light Blue, Lanvins Rumeur, Byredos M Mink och Diors Midnight Poison så vet du.

Tanken är att skapa en parfym som inte känns eller luktar på en parfym. En doft som är definierbar och ren.

Tja, varför inte? Ibland kan man behöva en paus från tunga, komplicerade parfymer och bara lukta lite svagt av fräsch natur, i all enkelhet.

Juliette has a gun är förresten ett ganska roligt märke, skapat av Romano Ricci.
Just det, släkt med Nina Ricci.
I sin ungdom ville Romano inte ha något med familjeföretaget att göra. Tvärtom, han sa sig hata allt vad skönhet och doft hette och var mest intresserad av rock’n’roll. Och Shakespeare.
Men 1988 dog farfar Ricci, och 2000 såldes företaget vilket på något vis fick Romano på andra tankar. 2006 gav han ut fem dofter, framtagna av mästarnäsan Francis Kurkdjian (som ligger bakom storsäljare från Dior, Jean-Paul Gaultier, Elizabeth Arden och Narcisco Rodriguez) och hittade på ett namn som fick stå för hans två stora intressen – Shakespeare och rock.

Han bär alltid en fedora-hatt och döper alla sina parfymer – utom den här då – till kvinnonamn, som representerar en särskilt typ av kvinna.

“Not a Perfume”-kvinnan lär ju vara ordningsam, läsa Didion och gå klädd i Chloé-kläder. Det är min gissning.

Mad eyes

Om det finns en färg som dominerar alla nya paletter i vår så är det lila. Från stöddig disco till blyg lavendel.

Vem började rulla den lila bollen? Jag vet inte. Här är i alla fall Diors version.

Det roliga med lila är att färgen får de vampiga modellerna att dra åt drag king-hållet. Det tycker jag är fint. När en stark lila kombineras med till exempel rött läppstift så blir det John Waters camp-filmer, Elizabeth Taylor och Flashdance.
Det tycker jag är en fin och trevlig kontrast till blekt vampyrmode (asexuellt i modetappning), blek hy och starka läppar (som en oskuldsfull Snövit som knappt blivit kysst) eller kyska Mad Men-kvinnor i rött läppstift och eyeliner.

Lila är femme, vamp och Cher. I alla fall när den bärs på det här överdrivna viset.
Och det gillar jag.
Samtidigt som Mad Men glider in i slutet av 60-talet och kvinnorevolutionen nalkas så samlas modellerna med den lila ögonskuggan på catwalken och säger girlpower.